Debatt: Vart går skattepengarna? Inte till min son och andra med autism i alla fall

Vart går våra skattepengar? Det kan jag berätta. Vi betalar en tredjedel av våra löner för att upprätthålla skenet av ett välfärdssamhälle. Inte nog med det. Vi offrar också minst ett av tio barn till dessa bedragare, utan att någon ens höjer på ögonbrynen. Nu tycker de styrande att vi ska offra ännu fler barn. Det är dags att vakna upp nu!

Min son är inte som andra. Han är lite som jag. En envis individ som hellre litar på sin egen magkänsla än att göra och tycka som andra säger. Om han inte förstår syftet med en uppgift, så kommer han sannolikt inte att göra den. Därför kom han ibland till skolan i spidermandräkt. Därför sprang han därifrån alla de gånger han blev retad, utfryst, kände sig missförstådd eller orättvist behandlad. Nu går han inte dit alls. För varför ska man vara i en miljö där man mår dåligt och inte ens får hjälp med skolarbetet? 

Under alla år så har jag bett om stöd för min son. Han har blivit utredd på BUP och fått två diagnoser, ADHD och autism. Den senare har alla vi svenskar en försäkring för, i form av LSS - Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Om man har autism, har man enligt svensk lag rätt till samhällsstöd för att kunna leva ett så gott och självständigt liv som möjligt. På 1177.se kan man läsa följande beskrivning om LSS:

”I rätten till ett gott och självständigt liv ingår till exempel att du ska ha möjlighet att arbeta, studera eller ha någon annan meningsfull sysselsättning. Du ska också kunna vara med i samhällslivet och till exempel kunna ta del av kultur- och fritidsutbud på samma villkor som alla andra.

Det är huvudsakligen kommunen som har ansvar för att Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade följs. Kommunen ska följa upp vilka som kan få stödinsatser, ta reda på behoven av stöd och service och erbjuda det så mycket som du behöver.

Varje stödinsats från kommunen ska ta hänsyn till dina individuella behov, som kan variera genom hela livet. Du ska ha ett direkt inflytande över hur insatsen utformas och när den genomförs.”

Fast riktigt så fungerar det inte, trots både LSS (där man fastställt att sonen tillhör personkrets 1 och därmed borde ha rätt till stöd), Socialtjänstlagen och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

För det måste sparas pengar. Det kostar att driva vårt land och kostnaderna ökar på något mirakulöst sätt år efter år, vilket känns av överallt i vårt välfärdssamhälle.

Det är långa vårdköer, våra äldre isoleras i hemmet, skolan har inte tid för alla barn och gängkriminaliteten ökar.

Så hur har det gått i skolan? Min son fick sina diagnoser då han var fem år. Nu är han 15. Utbildning efter hans förutsättningar har han fått under fyra av alla dessa nio skolår. På dessa år lyckades han gå ut mellanstadiet med minst godkänt i alla ämnen, trots avsaknad av utbildning under i princip hela lågstadiet. Han är inte dum i huvudet. Tvärtom!

Men så kom högstadiet. Där får han återigen inte det stöd han så väl behöver. Nu har han suttit hemma i över ett år. Han har utvecklat social fobi och lämnar inte lägenheten. Han har tankar på att skada sig själv och andra. Känner sig värdelös och korkad. Men framförallt känner han sig sviken av skola och socialtjänst, som enligt honom måste tycka som han, att han inte är värd något.

Istället för att sätta in hjälp i skola och hemmet, så har tusentals kommunala arbetstimmar lagts på möten och administration, där varenda tjänstemans primära arbetsuppgift verkar vara att peka på sina kollegor och säga: ”Det är inte mitt ansvar, det är ditt”.  

Vad lagen säger bryr man sig sällan om. Det viktiga för  handläggare på kommunen är att dra ut på tiden så mycket som möjligt och neka medborgarna hjälp. Ibland kan man spexa till det genom att erbjuda en insats som inte alls passar den enskilde, som då vår familj erbjöds familjebehandling där man vid två tillfällen per vecka skulle identifiera var och ens viljor och behov. Vi tackade nej. Vi sökte med ljus och lykta efter en stödperson som beroende på sonens dagsform kan vara med både hemma och i skolan, så vi kunde lägga tid och energi på att knega ihop pengar till tak över huvudet och mat på bordet. Och skattepengar förstås. För sånt måste vi betala, trots att vi inte får ut det samhällsförsäkringen säger sig täcka.

Samtidigt ojar sig politiker och media för den ökade kriminaliteten. Mer skattepengar behövs, så vi kan utbilda och anställa fler poliser. För det behövs hårdare tag mot buset. 

Själv har jag svårt att avgöra vem som egentligen är kriminell. De pekar på det där barnet som inte fick hjälp i skolan. Ta i hårdare. Slå lite till.