Varje röst på SD gör livet för oss utlandsfödda svårare

Vissa av mina vänner tycks ha planer att rösta på SD. Det står alla fritt att rösta på vad man vill i den demokrati vi lever i.

Men. Innan ni lägger ett kuvert i den bruna lådan kan ni kanske läsa detta.

Jag var fyra eller fem år gammal första gången det gick upp för mig att jag inte såg ut som de andra ungarna. Jag var med morsan på parkenbadet i Eskilstuna och räddhågsen som jag är tvekade jag självfallet inför att handlöst kasta ut mig ut i den dödsföraktande vattenrutschkanan. Min tvekan fick ungarna bakom att undra om ”bajspojken” längst fram i kön var en fegis. På vägen hem frågade jag morsan varför de kallat mig bajspojke, jag hade inte bajsat på mig på jättelänge. Hon sa att ”de som säger så vet inte bättre.”

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141

När jag var nio fick vi börja cykla till skolan utan föräldrar. Svinkul naturligtvis. Om det inte vore för de där bröderna som efter skolan stod längs vägen och kastade sten efter mig och skrek att jag skulle dra hem. Jag fattade verkligen inte vad de menade, jag var ju på väg hem?

Väl hemma frågade jag morsan vad de menade. Hon svarade att ”sådär gör bara folk som inte vet bättre” och kramade mig hårt.

Jag blev äldre, millenieskiftet kom och gick. Mobbing fanns åt alla håll så det räckte och blev över, men skämten om ens ursprung försvann. 90-talsrasisterna hade växt upp och gått vidare.

Ju äldre vi blev, desto mindre osäker över min hudfärg blev jag. Det var nästan så att jag kände mig som en helt vanlig svensk kille, om än något mer störig och högljudd. Jag fick, efter över 20 svenska vintrar, äntligen vara svensk.

År 2010 pluggade jag journalistik på universitetet och det var det riksdagsval. På förhand talades det mycket om Sverigedemokraterna. Jag som var helt ointresserad av politik avfärdade dem som en gäng gamla 90-talsrasister som vägrade ge upp. ”Folk som inte vet bättre.” De fick 5,7 procent av rösterna och kom in i riksdagen.

Där och då hände något. Efter ett årtionde av lugn började jag känna den där oron igen. Skulle det bli som när jag var liten? Skulle de ge sig på mig igen? Jo, men inte på samma sätt.

2013 skulle jag söka jobb. Trots tre års universitetsutbildning fick jag inte ett enda svar på mina cirka 80 jobbansökningar. Ansökningar som rörde allt från redaktörsjobb i mediebranschen till skifthållande vaktmästare på skolor. Under tiden jag pluggade hade jag läst något om hur utlandsfödda har svårare att komma in på arbetsmarknaden, men det var inget jag tänkte på då. Jag var ju svensk, med ett toksvenskt namn dessutom.

Jag provade att göra om mitt CV, där jag bland annat plockade bort fotot på mitt bruna ansikte. Dagen efter fick jag åtta jobberbjudanden.

De senaste åren har jag fått vänja mig vid småmummel på busshållplatsen, blickar och höjda ögonbryn när jag går med en svensk flickvän på stan. Som att vi rest bakåt i tiden.

Det jag beskrivit här ovan är sannolikt den mildaste graden av rasism en svensk kan uppleva. Jag är uppvuxen i en extremt lyckosam miljö där mina föräldrar gav mig precis allt. Hur det är för folk med utlandsklingande namn där akademiska framgångar kanske inte är lika självklara vågar jag inte ens tänka på.

”De som inte visste” bättre har kommit tillbaka med full kraft. Jag ser vissa av er vänner och bekanta på Facebook som gillar, delar och kommenterar främlingsfientlighet. Jo, ni syns. Om och när ni går till vallokalen och lägger er röst så ha mig, och alla andra utlandsfödda ni känner, i åtanke.

Varje röst på SD gör livet svårare för oss. Vill ni det?

Om svaret på frågan är nej, rösta på något annat. Jag struntar fullkomligt i vad ni röstar på – men rösta inte på SD.

Om svaret är ja - då vet ni helt enkelt inte bättre.