Debatt: Vargjakt löser inga problem

Just nu pågår en omfattande licensjakt på varg i Sverige. Fler än 2 000 jägare, varav 233 utländska, är anmälda för att jaga 33 vargar. 

Licensjakten strider mot lagkraven i EU:s art- och habitatdirektiv som ger ett strikt skydd för vargarna. Avskjutning av stora delar av den känsliga vargstammen står i strid med fridlysningen av vargen och att den klassas som starkt hotad i Artdatabankens rödlista.

Därför har Naturskyddsföreningen och Svenska Rovdjursföreningen överklagat jakten till svenska domstolar och anmält den till EU-­kommissionen.  

Vår kritik mot jakten kan ­sammanfattas i tre punkter: 

1. Den svenska vargstammen är för liten, isolerad från den större finsk-ryska stammen och lider av inavel. Över 40 procent av hanarna har allvarliga genetiska defekter som en följd av inavel. Det gör att vargen inte lever upp till en gynnsam bevarandestatus. 

2. Det saknas vetenskapliga underlag som visar att jakten kommer att uppnå dess syfte, förbättrad samexistensen mellan människa och varg, vilket krävs enligt EU-domstolens praxis. Tvärtom finns vetenskap som visar på ingen eller rakt motsatt effekt. 

3. Undantagen från det strikta skyddet för varg uppfylls inte. Andra lämpliga lösningar har inte prövats i tillräcklig utsträckning och beslutet strider mot EU:s art- och habitatdirektiv samt dess vägledningar. 

Naturskyddsföreningen och Svenska Rovdjursföreningen är inte ensamma om att vara kritiska mot vargpolitiken. EU-kommissionen har vid upprepade tillfällen riktat skarp kritik. Trots det har svenska myndigheter beviljat omfattande jakt ända sedan 2010.  

Det finns goda skäl till att rovdjuren har ett starkt skydd. Bland annat har vargen en viktig roll i naturen, för den biologiska mångfalden och för att ekosystemet ska fungera.  

Men vargen är ofta föremål för het debatt, och politiska beslut har inte sällan fattats i strid med vetenskapliga underlag. I stället för att driva på konflikter och öka ­polariseringen, borde regeringen och myndigheter nu ta sitt ansvar för att hitta långsiktiga lösningar för samexistens och förankra ­besluten i forskning och fakta. 

Här är några förslag som är förenliga med EU-rätten och som kan bidra till en lösning på den ­komplexa frågan: 

• Stärk länsstyrelsernas resurser för att kunna tillhandahålla faktabaserad information om rovdjur samt fler aktiva naturbevakare med utökad närvaro i naturen. 

• Satsa på förebyggande åtgärder såsom stängsel, vallning, närvaro av herdar, och ljud- och ljusanordningar som avskräcker rovdjur. 

• Utöka kompensationsstödet för att minska de ekonomiska konsekvenserna av de skador som rovdjur eventuellt kan orsaka. 

• Främja ekoturism med koppling till rovdjur och jordbruksprodukter från rovdjursområden. 

• Skapa lokala arbetsgrupper med mål att minimera tamdjursskador, behov av skyddsjakt samt risken för illegal jakt. Grupperna bör bestå av både myndigheter och intresseorganisationer, och ha till uppgift att föra dialog med intressenter, sprida information samt rekommendera och agera för förebyggande åtgärder. Då minskar oro och konflikter. 

Enligt en rapport från Sveriges lantbruksuniversitet anser nästan nio av tio svenskar, 87 procent, att det är viktigt att Sverige uppfyller internationella avtal om att bevara våra rovdjur. 

De återkommande omfattande licensjakterna måste upphöra och regeringen måste nu agera för att leva upp till EU:s skydd av hotade arter.