Debatt: Varför vi inte kan prata om hundar eller cypresser nu

Detta är en krönika jag helst hade velat slippa skriva. Mycket hellre hade jag varit som Owen Wilson i Marley och jag och bara skrivit om roliga labradoreranekdoter med LA i förgrunden. Men för att citera Athena Farrokhzad ”Om inte världen sett ut som den gör hade jag velat prata med dig om cypresser.” 

Så tyvärr får naturromantiken och labradorerna vänta: För en vecka sedan mördades tolv journalister på tidningen Charlie Hebdo i Paris. Maskerade män tog sig in på redaktionen och tog med automatvapen tolv medarbetares liv. Tidningen är kontroversiell och har bland annat ironiserat över Jesus, Maria, kritiserat den franska regimen samt publicerat Muhammedteckningarna som först trycktes i Jyllandsposten år 2005. Det är en vänstertidning som inte dragit sig för att provocera och som har stått emot självcensuren. Muhammedteckningarna kan uppfattas som rasistiska men i enlighet med pressfriheten trycktes de och gav upphov till en enorm debatt om var gränsen mellan yttrandefrihet och hets mot folkgrupp går. Att tidningen Charlie Hebdo tryckt dessa bilder ses som en av hotbilderna och anledningarna till dådet i dag. Än vet vi inte säkert. 

Att yttrandefriheten hotas är inget nytt. Genom historiens gång har människors rätt att uttrycka sina åsikter – oberoende av politisk färgning – angripits gång på gång. I stället för att diskutera har vi provocerat, och i många länder även i Europa går utvecklingen bakåt när det gäller vad som är tillåtet att kritisera. (Ping: Hej Putin! Hej Lukasjenko! Hej Kim Jong Un! Benjamin Netanyahu!) Vi minns Utöya 2011, vi minns hotet mot Jyllandsposten 2005, vi minns alla attentat och hot mot tidningar i till exempel Colombia och Venezuela. 

Att kritisera religion, påven, politik, gangsterkungar eller till och med kungen är farligt i de flesta delar av världen. Även i Paris, visar det sig i dag. Det är en sorglig dag för journalistiken och yttrandefriheten, och nu är det viktigt att ta debatten om rätt saker. 

För det är extremt viktigt att dra en tydlig gräns mellan extremism och religion. Detta är två skilda saker, och när människor i dag skrivit att moskéerna i Sverige förtjänade att brännas ned är det självfallet ett resonemang utan logik. Människor som flyr ISIS bär inte skulden för de extremister som mördade tolv personer i Paris i dag. Flickor på sju år som bär slöja i Malmö stod inte med vapen i händerna i Paris i dag. Fredagsbönen i en Malmömoské har ingenting att göra med skotten som avlossades i Paris i dag. Lika lite som jag som svensk bär ett ansvar för de handlingar som svenska extremister i Ukraina utför har muslimer i Sverige någonting med den här attacken att göra. Det är viktigt att komma ihåg.  

Det är inte förrän vi fullt accepterat att det moderna Sverige är ett land med flera religioner och att det inte är något konstigt eller farligt, som vi kan sluta att dra paralleller mellan syriska flyktingar och patriarkala mördare som missbrukar islams namn. Attentatet mot Charlie Hebdo är ett attentat mot demokratin. En attack mot fred, och en attack som spelar Marie Le Pen och hennes kollegor runt om i Europa rätt i händerna. Mot yttrandefriheten och med tolv förlorade människoliv som följd. Det är ett förfärligt dåd av kriminella män. Snälla, låt oss tala om det i stället för att öppna för en debatt om stängda gränser och frågar Aisha, 12 år och född i Malmö, på vilket sätt hon tar ansvar för Parisattacken och ISIS eftersom hon ju också är muslim. Låt oss tala om patriarkatet, förebyggande arbete och ursprung till extremism i stället. 

Snälla. 

Det här är en krönika jag helst hade velat slippa skriva. En krönika som ni helst hade velat slippa läsa. Så ta hand om en medmänniska, prata om gemensamma värden och hur en kan förbättra sitt hörn av världen. Kanske, men bara kanske, kan vi prata om både cypresserna och labradorer i nästa krönika i sådana fall. Mina tankar går till de drabbade och deras familjer i Paris. 

”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.” 

– Bertolt Brecht, 30-tal Tyskland.