Den så kallade Paradisläckan leder förhoppningsvis vidare i en debatt som inte bara handlar om vilka enskilda rika människor som inte gör rätt för sig eller som är motsträviga till att göra det.

Den debatt som behövs är i stället den om varför vi har och behöver skatter. Inte minst de borgerliga partierna och deras blogg-, Twitter- och Facebookarmé sprider en uppfattning om skatter som tycks hämtad från den gamla och ironiska socialdemokratiska valfilmen ”Skattefrie Andersson” från 1954 med Stig Järrel i huvudrollen.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Filmen illustrerar vad skatterna går till och att huvudpersonen, skatte-kverulanten Andersson, om han slapp skatt skulle tvingas betala allt själv via avgifter.

Åtta års borgerligt regerande och 140 miljarder i skattesänkningar har skapat en illusion om att skatter kan sänkas utan konsekvenser för den enskilda medborgaren.

Det talas vitt och brett om att alla har fått en extra månadslön i plånboken samtidigt som man med förvånade ansikten konstaterar att vård, skola, omsorg och kommunikationer inte fungerar lika väl som tidigare. Självklart har åtta år av eftersatta samhällsinvesteringar gett olika konsekvenser som drabbar enskilda och grupper av medborgare!

Vad Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling betalat i skatt är i en mening ointressant. Samtidigt blir hans inställning problematisk för Svenskt näringsliv eftersom han ändå representerar det svenska näringslivet med alla dess företag och företagare. Som en reporter redan påtalat så kan man säga att Östling i sina svar i tv-intervjun om Paradi-s-läckan gjort tre misstag.

För det första hävdade han att han gjort mer rätt för sig ”än de flesta andra”. Nej, det stämmer inte. Skattesystemets utgångspunkt är att alla som betalar sin lagenliga skatt har gjort rätt för sig.

Att man betalar mer i skatt i kronor räknat på grund av att man är rik innebär inte att man gör mer rätt för sig än till exempel en fattigpensionär, barnfamiljen eller studenten som också betalat sina skatter som de ska.

För det andra sade Östling att han betalat för minst tusen skattebetalare med sina 180 miljoner kronor i skatt. Östling påstår underförstått att om man betalar mycket i skatt så ursäktar det att man försöker hitta krokvägar för att kunna undandra skattepengar.

Enligt skattesystemet ska man betala sin skatt i proportion till inkomst, det vill säga högre inkomst ger högre skatt. Att man betalar mycket skatt innebär inte att man har mer rätt att undvika skatt än andra.

För det tredje påstår Östling att han inte fått något för pengarna och understryker det med en svordom. Östling har trygghet, skydd och stöd i samma socialförsäkrings- och välfärdssystem som alla andra medborgare.

Han kan ha synpunkter på svensk sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg, socialförsäkringar, kollektivtrafik, infrastruktur, skola och mycket annat – men sett i ett internationellt perspektiv håller detta i stora stycken världsklass.

Dessutom har Östling och de företag han representerar under lång tid dragit fördel av detta. För Östling och hans gelikar borde Grekland stå som ett varnande exempel.

Där har företag och medborgare systematiskt undanhållit skatter och staten har misskött skatteuppbörden. Samtidigt har man velat ha samma välfärd som i andra europeiska länder vilket skapat ett underskott i statsfinanserna och en galopperande statsskuld.

Greklands och grekernas öde borde avhålla från skattesänkningar och skatteundandragande. Alternativet till skatter ser vi i USA där alla välfärdstjänster är kopplade till avgifter och vilka försäkringar man har.

För den fattiga erbjuds, precis som i Sverige före välfärdspolitikens uppkomst på 1930-talet, en fattigvårdsliknande ”grundtrygghet” då en infektion i foten ges den billigare amputationslösningen framför långvarig medicinering och sjukhusvård.

Kanske tycker Östling detta är en bättre samhällsidé än den svenska modellen? Att undandra skatt och motivera det med att man ”får ändå inget för pengarna” var precis vad Grekland gjorde. Det ledde till kollaps.