Debatt: "Varför smutskastas vi lärarstudenter?"

Å ena sidan talas det om att läraryrket måste få högre status, å andra sidan kommer ingen vilja bli lärare om smutskastningen fortsätter. Hur ska vi kunna stå upp för vårt yrkesval om samhället ser på en som obegåvad och lat? undrar lärarstudenten Kajsa Holm.

Den svenska skolan är i hetluften och frågan är för många är det den viktigaste inför årets riksdagsval. För det mesta handlar diskussionen om dalande resultat för elever och Pisa-undersökningar som fått dagens elever att utmålas som sämre än tidigare generationer. En annan fråga som debatteras är på vilket sätt läraryrket ska lyftas ur sin lågstatusgrop. Förstalärare? Högre löner?

Lärarlönerna är undermåliga i förhållande till jobbet i allmänhet och den symboliska insatsen i synnerhet. Men problemet ligger djupare än så. Det är i valet till universitetet som framtiden skapas för många. Det valet kommer allt mer och mer att stå mellan karriär med hög lön eller hjälteinsats med snabbnudlar på menyn.

I dagens debattklimat nedvärderas lärarstudenter för att komma in på programmet med rekordlåga antagningspoäng. Enligt DN:s siffror (DN 12/7 2014) kom 123 personer in med 0,1 på högskoleprovet höstterminen 2012. 0,1 på högskoleprovet kan vem som helst få med förbundna ögon, att slumpvis svara på frågorna ger till och med högre resultat. Alltså måste majoriteten av dagens lärarstudenter vara förvirrade oengagerade tonårssjälar som flummar runt på universitetet och ser läraryrket som ”en kul grej”.

27/3 2013 löd rubriken i DN: ”Nästan vem som helst kan bli lärare”. Den som läser artikeln kan få uppfattningen att de som ansvarar för lärarutbildningarna i Sverige har behövt sänka kraven på eleverna och att fler behöver extra stöd för att klara av utbildningen.

På vilket sätt gör uppmärksammandet av denna statistik – utan jämförande statistik på studenter som avslutat lärarprogrammet – att fler studenter söker sig till läraryrket? Statistiken i sig är förmodligen inte förvanskad, men användandet av den problematisk. Den säger ingenting om hur många studenter som faktiskt tar sig igenom hela programmet med godkända betyg eller hur stor andel som tar en examen. Inte heller får läsarna veta hur många som ens tackat ja till den i vissa fall 5,5 åriga utbildningen (både ämneslärarprogrammet med inriktning mot grundskolans årskurs 7-9 och gymnasiet på Stockholms universitet är 5,5 år långa). Att presentera statistik utan reflekterande analys är bara dålig journalistik.

Å ena sidan talas det om att läraryrket måste få högre status, å andra sidan kommer ingen vilja bli lärare om smutskastningen fortsätter. Hur ska vi kunna stå upp för vårt yrkesval om samhället ser på en som obegåvad och lat? En ond cirkel har dragit igång, och den måste stoppas i rätt ände. Den änden är inte studenternas antagningspoäng, utan i samhällets erkännande av läraryrket. Det handlar bland annat om att uppmärksamma läraryrket som ett viktigt och samhällsnyttigt arbete, med tilltro till att de människor som valt den vägen klarar av sitt jobb.

Liksom eleverna i grundskolan bedöms studenter allt mer utifrån sina betyg – en siffra eller bokstav istället för sin kompetens och förmåga som människor och individer.

Smutskastningen av lärarstudenter har gått för långt. Det handlar inte bara om höga betyg för att bli lärare, att bli lärare är någonting utöver god kunskap inom ett ämne. Läraryrket kräver ett annat kall, lusten att lära ut och vara närvarande i unga människors vardag. De studenter som söker sig till lärarprogrammet gör det inte för lönen eller statusen – utan för att de brinner för någonting.

Trots all smutskastning finns det fortfarande studenter som håller huvudet högt och ta sig an ett av de viktigaste yrkesvalen i vårt samhälle.

Jag är en av dem. Med säkerhet i att mina kurskamrater på lärarprogrammet håller med mig, underkänner jag Sveriges medier i deras försök att analysera lärarstudenter. Vare sig det är ett F, U, IG eller 1 som används när vi examineras.