Varför skrämmer coronaviruset oss mer än klimatförändringar?

Skrämda av det direkta hotet som covid-19 utgör, diskuterar alla människor omkring oss nu vilka effekter och risker det nya viruset har på vår ekonomi och vårt vardagliga liv. Samtidigt slår temperatur i Antarktis rekordet med 20,7°C. Enligt Climate Risk Index har förekomsten av extremt väder som följd av den globala uppvärmningen lett till 500 000 dödsoffer under de senaste 20 åren. När det gäller ekonomin, pratar IPCC om mer än 8 000 miljarder dollar i förluster på grund av klimatförändringar till 2100. När man ser dessa siffror borde klimatkrisen oroa oss, men hittills har det inte väckt samma reaktioner som covid-19. Hur är det möjligt och varför är det så?

Svaret på denna fråga ligger kanske i hur vi uppfattar risker. Medan smittspridningen av coronaviruset utvecklas på en kort tid, något som gör att vi känner oss direkt påverkade, sker klimatförändringar på en mycket längre tidsskala och vi kan inte identifiera stora förändringar från en dag till nästa. Det är dessutom lättare att lokalisera covid-19-pandemin: den pågår i våra städer och på våra sjukhus, medan klimatförändringar ofta inte kan upplevas direkt, den anses pågå någonstans långt borta från oss. Sist men inte minst är de åtgärder som krävs för att stoppa smittspridningen av coronaviruset (till exempel att undvika folksamlingar) tidsbegränsade. De åtgärder som krävs för att möta klimatkrisen kräver däremot stora förändringar i vår livsstil (till exempel att begränsa köttkonsumtion och flygresor) och kommer att vara för alltid.

Vi vill uppfatta klimatförändringar som någonting som inte påverkar oss nu, utan som påverkar mänsklighetens framtid; som någonting att oroa oss över i framtiden och inte nu. Den enda lösningen på detta problem är att skapa en så-kallad “klimatförändringskultur”. I en sådan kultur, där klimatförändringar står i fokus, kommer föreslagna lösningar för klimatanpassning lättare accepteras av ett mer medvetet samhälle som vet vad som behövs för den egna tryggheten. Det är därför viktigt att inte tappa hoppet i klimatdebatten. För att övertyga samhället och politiken att vidta de åtgärder som behövs, behöver vi tydliggöra att det finns hopp och realistiska mål inom en tidshorisont som kan uppnås. På så sätt kan vi möta klimatkrisen på ett bättre och rimligt sätt.

I denna process spelar framför allt forskare en viktig roll. Alla forskare borde försöka kommunicera hopp och undvika att bli uppfattade som katastrofister. Klimatförändringarna händer nu, men det är fortfarande möjligt att förminska dess konsekvenser om vi följer vetenskapen. Om vi genomför de rätta åtgärder utan att vänta ännu längre, i ett samhälle som är redo för att acceptera att klimathotet är verkligt.