Debatt: Varför ses det som tvång att vara föräldraleldig?

I debatten om föräldraförsäkringen ställer många jämställdhet mot valfrihet. Det är ett problem. De som oftast talar om individens egna val glömmer eller låtsas glömma att jämställdheten bygger på att alla utifrån samma skyldigheter och rättigheter ska ha möjlighet att leva och verka utifrån samma villkor. 

Hur kan ett val bli friare än så?

Nu står vi inför införandet av en tredje vikt månad för vardera föräldern i föräldraförsäkringen. Det är således inte enbart vad några kallar en ”pappamånad”. Att införa en tredje månad är bra och kommer sannolikt bidra till att papporna ökar sitt uttag, även om jag misstänker att få män kommer att gå så långt att de delar uttaget lika.

Nyligen visade en Sifoundersökning att cirka 43 procent av föräldrarna vill bestämma själva hur de fördelar föräldradagarna. Det är ingen nyhet, alla undersökningar i frågan genom åren har visat ungefär samma resultat. Självklart vill folk bestämma själva. Vad skulle de annars svara? 

De flesta tänker inte på vad det innebär för kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. De flesta tänker inte på att medan männen väljer bort att vara hemma under barnens första år, så väljer de också ökad karriär- och löneutveckling och bättre pension. Medan det motsatta gäller för kvinnor. Och det allra viktigaste: de flesta tänker inte på att män är lika mycket föräldrar från graviditeten och under barnets första år som mamman. 

Även Försäkringskassans egna undersökningar visar att de flesta väljer hur de ska fördela föräldraförsäkringsdagarna enligt könsnormen, trots att utbildning, lön och situation är snarlik mellan föräldrarna. 

Efter att ha träffat tusentals nyblivna pappor i pappagrupper är jag ganska säker på att flertalet män ser det som en självklarhet att de kan välja bort. Det är normen att kunna hänvisa till sin viktiga position, att för mycket pengar förloras, att jobbet inte tillåter, att man hellre värderar sig själv utifrån arbetet än utifrån sitt föräldraskap. 

Det är den omhuldade valfriheten. Det är ofta valfrihetsargumentet som förs fram mot en individualisering av föräldraförsäkringen samtidigt som man då blundar för att det faktiskt är helt valfritt så när som på två månader. Snart tre månader.

Ändå: 25 procent av fäderna tar aldrig ut en enda föräldradag. Endast 25 procent av föräldraförsäkringsdagarna utnyttjas av män. Det är alltså valfriheten i ett nötskal.

Lyssna noga nu: när det gäller föräldraförsäkringen är det tydligt att valfriheten är detsamma som att välja bort. De flesta som talar om valfrihet och om att besluten måste tas vid de berömda köksborden i varje familj, säger samtidigt att vi ska behålla föräldranormen. Samtidigt säger de att män som blir föräldrar ska behålla sitt privilegium att välja eller välja bort föräldraledigheten.

Frågan blir alltså: varför handlar valfriheten i föräldraförsäkringen om att välja bort? 

Varför är vi så måna om att behålla en norm som berättar att män inte är lika viktiga som föräldrar under barnens första år? 

Varför diskuteras uttaget i föräldraförsäkringen så ofta utifrån idén att det är ett tvång att vara föräldraledig? 

Varför är det ett tvång att vara hemma med sitt barn men inte att vara sjukskriven och utnyttja sjukpenning i en månad eller två när man har brutit benet i fjällen? 

Det är dags att fundera. Jämställdhet är den verkliga valfriheten för alla. Men den kräver också arbete med föräldranormen, med de lika förutsättningarna mellan män och kvinnor för att verka, arbeta och vara föräldrar i ett modernt samhälle. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.