Debatt: Varför känns det ibland som att jag arbetar på socialen, inte på bibblan?

Paulina Neuding har satt igång en debatt om folkbibliotekens roll i samhället. Hon är rädd för att bråkiga ungdomsgäng, alkoholister och hemlösa kommer att ta makten över folkbiblioteken.

Neuding tycks varken ha läst bibliotekslagen eller känna till att det finns människor i samhället som inte lever under samma förutsättningar som henne. I Sverige har vi en bibliotekslag som sätter riktlinjer för hur personalen på folkbiblioteken ska arbeta. Det är en lag som vi ska vara stolta över och som säger att alla är välkomna. Läs noga: alla: ”Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt. Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.”(Bibliotekslag 2§).

Det är dock inte alla som har privilegiet som Neuding har att vädra sina åsikter i medier. Men på biblioteket har alla rätt att uttala sig så länge hen inte kränker sina medmänniskor. Där har alla rätt att vistas utan att det kostar pengar eller ställs krav på att prestera. Du kan se ut precis som du vill och du är välkommen. Du kan ha vilken social status, sexuell läggning eller hudfärg som helst och du är välkommen. Du kan heta Maria Svensson eller Soledad Cartagena och du är välkommen.

Jag arbetar som bibliotekarie i ett så kallat ”problemområde”. Visst har vi svårigheter med besvärliga låntagare som stökar och inte kan bete sig. Som kommer fulla eller påverkade av olika substanser och som förstör och skrämmer de andra biblioteksbesökarna. Och vi har även bråkiga ungdomsgäng som är högljudda och ser biblioteksrummet som en fritidsgård (kanske för att de inte har en fritidsgård att gå till). Men faktum är att de här problemen inte försvinner för att vi sticker huvudet i sanden, hyschar bort dem eller väljer att leva i vår egen lilla välordnade värld innanför tullarna.

Debatten borde fokusera på varför det ser ut som det gör på folkbiblioteken och angripa problemet därifrån. Varför kommer hemlösa till biblioteket och sover? (Vilket i för sig inte är ett problem. Det finns faktiskt andra medborgare som känner sig så avslappnade och trygga på sitt bibliotek att de tar en tupplur. Har de rätt att göra det och inte en hemlös?) Varför känns det ibland som att jag arbetar på socialtjänsten och inte på bibblan? Varför hänger barn på biblioteket efter skolan och ingen vuxen tycks bry sig eller sakna dem?

När det gäller ungdomsgängen skiljer sig inte de från förorten mycket åt (eller invandrarungdomarna som Paulina Neuding egentligen menar) från svenska ungdomar i de ”finare” områdena. Jag arbetade några år på ett folkbibliotek i ett av Stockholms mest välbärgade områden, och där hade vi lika många bråkiga ungdomar som på mitt nuvarande bibliotek. De är såna, de unga. Testar gränser och vuxenvärlden.

Förresten, det finns faktiskt en stor skillnad mellan ungdomarna i den förort där jag arbetar nu och dem i det privilegierade området. Det sistnämnda har en ekonomisk trygghet och andra alternativ än att bara hänga på bibblan. De kan spela ishockey, rida eller gå på gym. På loven reser de till Bahamas, New York eller London.

De förstnämnda har aldrig haft de alternativen. När det är stängt på biblioteket hänger de i köpcentret.

Låt oss hoppas att Neudings unkna människosyn aldrig normaliseras.