Varför kartlägger Brå offer för ”partnervåld”?

Så kom en ny rapport om “partnervåld” från Brå. Den här gången var uppdraget att titta på vem som är det typiska brottsoffret i det som utan feministisk analys, och allt oftare, brukar kallas våld i nära relationer. Man har bland annat tittat på kön, socioekonomisk status, sysselsättning, familjesituation, svensk/utländsk bakgrund, utbildningsgrad och ålder.

Det är lustigt. För om man vill läsa rapporten välvilligt skulle man kunna tacka Brå för att de fastslår det som kvinno- och tjejjourerna har tjatat om i decennier: det typiska offret är en kvinna eller en tjej. Och det spelar ingen roll om hon har högskolepoäng, bor i förorten eller biter på naglarna.

Men nu läser inte Roks den här rapporten på så sätt, utan med 40 års kunskap i ryggen om mäns våld mot kvinnor, med feministiska glasögon och en brinnande frustration över såväl samtid som politik.

Vad är syftet? Vad vill ni säga till den eventuellt lågutbildade och arbetslösa unga kvinna som ni kunde ha skissat fram som det typiska offret för mäns våld? Att ansvaret ligger hos henne för att han slår? Att hon borde plugga?

Men skuldbeläggandet av kvinnan är inte det enda som får oss att reagera när vi läser den här rapporten. Tyvärr ganska långt ifrån. Bland annat framkommer det att kvinnor löper mindre risk för “partnervåld” (mäns våld) om paret är samboende än om det är särboende. För det är så kvinnorna i den här post- och webbenkäten har svarat.

Eller inte svarat.

Det är bara ett problem. Kvinnorna vi möter på skyddade boenden hade aldrig vågat eller kunnat svara på en lång enkät om “partnervåld” så länge hon bor tillsammans med förövaren och är under hans kontroll. Ni har inte fått svar från dessa kvinnor, för det vore helt enkelt för riskabelt.

Män kan alltså fortsätta att använda kvinnors påstådda manipulation och psykiska misshandel som en ursäkt för att slå eller döda.

Men jag gissar att det inte spelar någon roll, för huvudsyftet med den här rapporten handlar inte om sådant. Det handlar egentligen om kön. För äntligen finns det siffror, från myndighetshåll, som visar på att våldet faktiskt är ganska jämställt. Kvinnor är inte alls överrepresenterade i sin våldsutsatthet.

Åtminstone inte när man väljer att bryta ut delar av helhetsbilden.

Brå har nämligen inte bara delat upp offret i olika attribut, utan så även våldet. När man helt lyfter bort fysiskt våld från bilden, och alltså skärskådar det icke-fysiska våldet, så ser männen faktiskt ut att vara lite, lite mer utsatta än kvinnorna. Stereotypen befästs: kvinnor utsätter män för psykiskt våld, män utsätter kvinnor för fysiskt våld. Och män kan alltså fortsätta att använda kvinnors påstådda manipulation och psykiska misshandel som en ursäkt för att slå eller döda.

Problemet är, återigen, att det givetvis inte funkar så. Det går inte att lyfta ut en enskild komponent i våldet och göra en analys helt utan en könsförståelse. Våld är dessutom komplext. Det överlappar mellan olika typer, ofta flera samtidigt, det går upp och ner, har pauser och glider in i varandra. Som ett exempel på detta får psykiskt våld en ny dimension av att samexistera med sexuellt och fysiskt våld. Det går inte heller att jämföra män och kvinnors våldsutsatthet i partnerrelation när vi lever i en könsmaktsordning där kvinnor är underordnade män. Från att vi föds, tills vi dör.

Vad däremot Brå-rapporten inte kan förvränga, trots sin i övrigt könlösa analys av mäns våld mot kvinnor, är det faktum att kvinnor i större utsträckning utsätts för fysiskt våld. De utsätts avsevärt oftare för grovt våld. Och de utsätts ännu oftare för dödligt våld.

Roks ställer sig verkligen frågande till syftet med den här rapporten om inte för att skuldbelägga kvinnor och gaslighta hela kvinnojoursrörelsen. Det är faktiskt helt obegripligt. Ännu mer obegripligt är att en myndighet i ett land som åtagit sig att följa Istanbulkonventionen gör en så motsatt analys av mäns våld mot kvinnor än några av världens främsta experter på området.

Vårt budskap till alla kvinnor som läser det här är: Du är inte risken för våld. Det är mannen som är det.

 Och just det, om Brå bestämmer sig för att kartlägga den typiska förövaren i partnerrelation istället så kan vi bespara er tiden: Det är en man. Och det spelar ingen roll huruvida han har högskolepoäng, bor i förorten eller biter på naglarna.