I Sydsvenskan har jag sedan den 7 oktober kunnat läsa flertalet texter av en grupp skribenter som gjort gemensam sak i att kritisera Palestinarörelsen och försvara de krigsbrott Israel begår i Gaza. En av undertecknarna heter Jehoshua Kaufman, före detta ordförande i Judiska församlingen i Malmö. På hans Facebook har man samtidigt som texterna publicerats kunna se (bland annat): 

• En bild där personer med banderollen “Queers for Palestine” liknas med en bild på kycklingar med banderollen “Chickens for KFC”.

• En skämtteckning om att dinosaurierna dog ut på grund av samkönat sex. 

• En bild som suddar ut gränsen mellan en hjälporganisation och en terrorgrupp genom att illustrera två manliga figurer under ett paraply där den ena har skylten UNRWA och den andra Hamas. Bredvid dem står en muslimsk kvinna oskyddad i regnet.

• En palestinsk flagga med ett hakkors och underrubriken “Same flag different story”.

• En teckning där vad man ska förstå som en Hamas-soldat sitter i ett klassrumsfönster, medan en slöjbeklädd grundskolelärare ber eleverna att ignorera mannen med raketen.

• Benämnande av palestinier som “palestinier”. Som om 14 miljoner människor vore påhittade. 

• Beskrivningar av vita européer som “de mest toleranta, minst rasistiska folk som står att finna i världen”, med ”all anledning att vara stolta över sin historia” i ett inlägg om “slaveriets historielöshet”.

I gruppens publicerade debattinlägg beskrivs palestinier och araber som kvinnoförtryckare och våldsamma homofober, samtidigt som Kaufman alltså själv delar grovt homofoba skämt på sin öppna vägg. Hans medskribenter är alla vän med honom på Facebook. De ser vad han delar. Att han likväl får sin röst legitimerad av en tidigare universitetsrektor, en chefredaktör, en liberal skribent, en tidigare EU-parlamentariker och Sydsvenskan förskjuter gränsen för hur vi talar om och till varandra. Långsamt vänjer sig våra ögon, händer och gemenskaper vid att sätta människor inom citationstecken.

I texten med rubriken “Hamas makt över Palestinarörelserna är stor” skriver gruppen att Yassir Arafat, PLO:s ordförande 1969-2004 och mottagare av Nobels fredspris 1994, raserade fredsförhandlingarna år 2000 “eftersom avtalet inkluderade att fyra miljoner araber skulle återvända till Israel”. De palestinier som Israel fördrivit från sina hem sedan 1948 har i själva verket enligt FN:s konvention om mänskliga rättigheter, artikel 13, rätt att återvända. Den rättigheten erkänner varken Israel eller debattörerna.

Jag undrar hur Judiska församlingen i Malmö ser på att Kaufman delar rasistiska och homofoba inlägg medan han är dess ansikte utåt och kontaktperson för egalitära synagogan? 

Jag undrar också hur församlingen ser på att rabbinen i den ortodoxa synagogan, Natan Gesundheit, har delat grovt rasistisk innehåll på sin Facebook? Ett inlägg talar exempelvis om palestinier som “sjukdomar som ibland gömmer sig i tunnlar, ibland bär förklädnad och ibland kommer ut till dig i sina kalsonger och med vita flaggor, som terrorister i moskéer och förskolor”.

Vi får höra att vi är kapos (koncentrationslägerledningens hjälpreda).

När judar tar avstånd från Israels agerande och önskar fred, frihet och rättvisa för Palestina så förlöjligas och förminskas vi av högljudda röster online. Vi som kräver att Sverige ska återuppta biståndet till UNRWA i Aftonbladet kallas i Sveriges största judiska online-community för “50 infantila återfallsnissar”. I inkorgen hos instagramkontot Judiskt upprop får vi höra att vi är kapos (koncentrationslägerledningens hjälpreda). På X delar Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig inlägg som kallar judar som protesterar för Palestina för ”alibijudar” och bland hans gilla-markeringar hittas trådar där vänsterjudar beskrivs som ett “dysfunktionellt fenomen” drivna av “antisemitismens dubbelmoral”.

Judiska ungdomsförbundet skriver om tokeniseringen av judar som inte vill förknippas med Israels brutalitet, samtidigt som de delar krigsbejakande inlägg med unga judar poserandes med IDF-soldater och på stridsvagnar.

Frågan som gror i mig är denna: Varför granskar inte media judisk radikalisering i Sverige? Ni har ett ansvar att titta både på den mycket reella utsatthet och diskriminering judar utsätts för, och de tendenser till radikalisering som syns bland judiska ledargestalter och församlingar.