Debatt: Vardagsrasism bottnar i klasstruktur

När vi idag talar om vardagsrasism så skiljer vi ofta på dolda föreställningar och subtila praktiker, och en mer öppen och rå form av rasism, förknippad med våld och högerextremism. Därutöver övergavs den klassiska socio-biologiska rasismen runt mitten av 1900-talet i många delar av världen, för att lämna plats för den mer subtila kulturrasismen.

Medan den socio-biologiska rasismen legitimerade underordningen och den ekonomiska utsugningen av koloniernas befolkningar, rättfärdigar kulturrasismen, med begrepp som anpassning, kulturkrock och förortsproblematik utlandsföddas överrepresentation i den inhemska socioekonomiska hierarkins nedre skikt. Rasismen är en ideologi som möjliggör stabilisering av en ojämlik socio-ekonomisk ordning.

Men var finner rasismen sin legitimitet? Om den öppna rasismen bärs upp av extremister, var får vardagsrasismen sin bäring? Är det högerextremister som placerat ”invandrare” i förorter och som legitimerar deras underordning på arbets- och bostadsmarknaden?

Vi måste skilja på rasismen och dess förklaringsmodeller. Den socio-biologiska rasismen legitimerades av en rasbiologisk förklaringsmodell, bland annat bedriven vid Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Dagens kulturrasism vilar istället på något som jag vill kalla för den kulturella förklaringsmodellen. För att acceptera idéer som invandrarproblem, kulturkrockar och kulturell anpassning måste vi först acceptera idén om att mänskligheten är indelad i kulturella enheter som sätter avgörande prägel på individerna som bär dem. Rasegenskaperna har ersatts av de kulturella värderingarna.

I boken ”Invandrarens genealogi” har jag försökt spåra framväxten av denna förklaringsmodell i det svenska skolväsendet under 1900- och 2000-talet. Jag vill påstå att förklaringsmodellen haft en avgörande betydelse i skolans styrning och sätt att hantera utlandsfödda sedan mitten av 1900-talet. Några exempel:

I 1962 års läroplan för grundskolan hävdas att dagens samhälle är ”komplicerat” och präglat av ”växlingar i kultursituationen”. 1994 hävdas att det svenska samhället har internationaliserats och att ”den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald.” Man presenterar alltså en historiesyn där en kulturell homogenitet blivit utsatt för internationalisering, vilket ställer höga krav på människor; en historiesyn som vanligtvis förknippas med högerextrem nationalromantik.

I händelsernas centrum ställs ”invandraren”. På 1970-talet kommer arbetsplansmaterialet Invandrarbarn i förskolan. Där hävdas att ”somliga invandrare är vana från sitt hemland att bo trångt och föredrar därför att använda sina tillgångar på annat sätt” medan de flesta svenskar lever ”rymligt och modernt”. Invandraren kontrasteras med svensken; hens trångboddhet, brist på rymlighet och modernitet blir självvald. En socioekonomisk skiktning får en kulturell förklaring.

Invandraren förkroppsligar det komplexa mångkulturella samhället: Man menar att konflikter mellan barnets ”hemkultur” och ”det svenska levnadssättet” leder till ”en kluven identitetsuppfattning” och brist på ”trygghet och tillit”. Vidare att det ofta innebär ”en svår kulturchock” att möta en ny kultur. ”Det har till och med hänt att invandrarbarn som hamnat i konflikt mellan den egna och den nya kulturen inte har orkat med situationen utan i desperation försökt ta sitt liv.”

Skolans lösning är en fördjupning i den kulturella förklaringsmodellen. Ämnet svenska som andraspråk ska för elever med icke-svenskt modersmål bland annat ”synliggöra likheter och skillnader mellan ursprungskulturens och det svenska samhällets synsätt och värderingar för att eleverna skall förstå den värdegrund den svenska skolan och det svenska samhället vilar på.” Genom hemspråksundervisningen ska invandrareleverna få möjlighet att förankras ”i sin minoritetskultur i Sverige” och deras förmåga att göra jämförelser med ”svenska villkor och förhållanden” vägs in vid betygsättning.

Utifrån den hjälpande retorikens positiva ansats ska invandrarna alltså anpassas och lära sig om svenskhet utifrån minoritetsposition. Misslyckandet kan leda till svåra psykiska och personlighetsmässiga problem, vilket innebär att invandrarna alltid kommer att vara behäftade med risker, som kan rättfärdiga särskilda insatser. Allt detta medan de befäster sin plats i den socioekonomiska hierarkins nedre skikt.

Anpassning till ”ett nytt samhälle” innebär ofta att ta de lägst premierade jobben. Samtidigt försvårar den kulturella förklaringsmodellen arbetares enande genom att ersätta klasskamp med kulturkamp när ”minoriteter” försöker få sina kulturella särintressen bekräftade. En djupgående kritik av rasismen kräver ifrågasättandet av den klasstruktur som den är ett medel för att upprätthålla. Vardagsrasismen bygger inte på högerextremismens våldsamma handlingar, och försvinner således inte heller med dem.