Debatt: Vård och omsorg kräver en helhetssyn

Sedan början av åttiotalet har vi haft en utveckling där kapitalismen har fått utrymme att ohotat härska genom de så kallade nyliberala marknadsidéerna. Allt fler områden har överlämnats till den privata marknaden och dess krafter. Inom den offentliga sfären har det bland annat tagit sig uttryck genom styrmedel som NPM (new public management) där det offentliga tar efter den privata industrins organisering och ledarskap. Vård, skola och omsorg har blivit en marknad att tjäna säkra pengar på. Detta har lett till ökat tempo, osäkrare anställningar, ekonomistyrning, kontroller och en ”förpappring”, eller ökad administrativ börda.

Det i sin tur har lett till att många professioner som lärare, läkare, sjuksköterskor, psykologer, socionomer, psykoterapeuter, förskolelärare med flera nu ägnar mycket mindre tid åt de människor de möter i sitt arbete men desto mer till administration. Dessutom ska färre göra mer. Ett ekonomiskt och industriellt språk har tagit över så att det idag pratas om att leverera, producera, hålla budget, kvalitetssäkra, standardisera och effektivisera. Arbetsprocesser som används inom industrin tillämpas nu i delar av vård och omsorg. Professionerna har fått allt mindre att säga till om inom respektive område och ohälsotalen har ökat bland de offentligt anställda. Ökad arbetsbörda har gett ökad stress. De värden som varit vägledande för respektive profession uppfattas inte längre som viktiga och leder till vad som ibland kallas ”moralisk stress”. Detta bidrar i sin tur till att många når sin gräns och sjukskrivs på grund av utmattningsdepression.

För att möta detta fokuserar man i den offentliga vården och omsorgen på individen som uppmanas att bli bättre på att sätta sina egna gränser, säga nej och inte ta med arbetet hem. Det nuvarande sättet att organisera vårt samhälle kan fortgå utan protester. Men det är inte individerna det är fel på. Det är sättet arbetet är organiserat. I stort och i smått.

Även i patient-/klientledet fokuseras det idag i huvudsak på individen. Inom vården har det tagit sig absurda proportioner där fler får så kallade neuropsykiatriska diagnoser som adhd, add och autism. De medicineras i en omfattning som vi inte trodde var möjligt för bara 15 år sedan. Andra vanliga diagnoser som ökat lavinartat är depression, utmattningssyndrom och bipolär sjukdom. Läkemedelsbolagen gör stora vinster på läkemedelsbehandling, som oftast är den enda insatsen som görs och som rekommenderas av Socialstyrelsen. Enkla lösningar och stor ”genomströmning” av patienter. Det har också vuxit fram en mängd manualbaserade program för snabb behandling, vilket också passar NPM som hand i handske. Inget ont om de enskilda programmen men satt i ett större sammanhang passar de väl in i det rådande marknadsliberala tänkandet.

Inget relateras till de sammanhang individen lever i. Människorna sätts inte in i de miljöer som de verkar i och hur de påverkar och påverkas av det. Komplexa tillstånd och problem botas inte med enkla lösningar.

Det finns andra psykologiska och psykoterapeutiska teorier som fokuserar på sammanhang och människors relationer där förändringspotentialen är mycket större. De är i idag i minoritet eftersom dessa synsätt hotar de rådande idéerna inom NPM och marknadsliberalismen och på så sätt hela samhällsordningen. De sätter fokus på att försöka förstå hur saker och ting hänger ihop. Individ, familj, grupp, organisation, politisk och ekonomisk makt. Med andra ord en helhetssyn på att vara människa i den här världen. De tar hänsyn till människors behov snarare än vad som är ekonomiskt lönsamt.

Vi ska inte arbeta, i första hand, för att budgeten ska gå ihop hos socialtjänsten eller BUP. Vi ska arbeta för att undersöka och tillgodose människors behov av ett drägligt liv oavsett klass, kön eller andra skillnader. Människan som subjekt – inte ett objekt som snabbt ska expedieras för att inte belasta en budget eller för att skapa största möjliga vinst.

Och DET är en politisk handling!