Vår migrationspolitik borde bygga på medmänsklighet

Nyligen kunde man läsa om en rapport från EU-kommissionen, enligt vilken Sverige bryter mot EU:s regler vid utförandet av landets gränskontrollverksamhet. Den hittills sekretessbelagda rapporten ska bland annat innehålla en lista över en rad brister som riskerar att göra det möjligt för terrorister och kriminella att ta sig till Sverige utan att rätt kontroller görs.

Moderaternas rättspolitiska talesperson Tobias Tobé intervjuades i radions Studio Ett, och fick då frågan om vilket ansvar Moderaterna har för de bristfälliga gränskontrollerna.

Tobé försvarade sitt parti med hänvisning till att Alliansen tidigare gett ett tydligt uppdrag till polisen genom det så kallade REVA-projektet, en insats som hade till syfte att effektivisera av- och utvisningar av personer som vistas i Sverige utan tillstånd.

Han följer därmed den retoriska tradition som sedan länge präglat EU-kommissionens arbete, där likhetstecken mer eller mindre direkt sätts mellan kriminella/terrorister och personer inom EU:s gränser som saknar uppehållstillstånd.

Redan år 1995 kunde man i en informationsbroschyr från EU-kommissionen läsa: ”Problemen med invandring och asyl, narkotikasmuggling och andra former av brottslighet är frågor som bekymrar de europeiska medborgarna allt mer”.

Och nog verkar svenska politiker vara bekymrade över att landet inte lever upp till EU- kommissionens förväntningar på synkroniserade gränskontroller inom unionen. Oron rimmar väl med Socialdemokraternas, Moderaternas och Liberalernas politiska strategier på migrationsrättens område, där värdet av att Sveriges lagstiftning harmoniseras med övriga EU-länders är tongivande. Gemensamma EU-regelverk pekas ut som den enda lösningen på den svenska ”flyktingkrisen”.

Det finns anledning att stanna upp vid idén om att en harmonisering av EU-ländernas lagstiftning och verksamheter är lösningen på diverse förmodade kriser. Vad innebär exempelvis denna idé för möjligheten för svenska politiker att strunta i de principiellt viktiga frågor som just nu aktualiseras inom den svenska migrationsrätten?

I sommar upphör den så kallade begränsningslagen att gälla. Lagen har medfört att Sverige gått från att ha en migrationslagstiftning som varit mer solidarisk än vad EU-rätten och kommissionen kräver, till att i stället tillfälligt lägga sig på internationella miniminivåer.

De inskränkningar som lagen inneburit av så kallade tredjelandsmedborgares möjligheter till familjeåterförening, tillgång till välfärd och skydd undan miljökatastrofer och konflikter har i huvudsak motiverats utifrån resonemang om att åtgärderna varit just tillfälliga, ett undantag, och därmed i linje med bland annat mänskliga rättigheter.

Flera partier menar nu att lagen bör ligga fast även efter nästa sommar, med hänvisning till att det behövs ett gemensamt EU-regelverk. Punkt. Normativa frågor som begränsningslagen väcker skjuts därmed på framtiden. Men hur länge kan svenska politiker undvika dessa frågor?

Diskussionen om begränsningslagens framtida vara eller icke-vara väcker centrala frågor om solidaritet, medmänsklighet och välfärdsstatens organisering. Det är frågor som svenska politiker förr eller senare måste börja närma sig.

En sådan diskussion bör inte kunna trumfas med hänvisning till ett förment inneboende värde av att migrationsrätten i samtliga EU-länder harmoniseras.Särskilt inte utan en kritisk analys av hur en sådan lagstiftning troligtvis kommer se ut, givet det politiska klimatet.

Mycket tyder på att en fortsatt så kallad supranationalisering av migrationspolitiken kommer ta sig allt annat än demokratiska, vänsterorienterade eller solidariska uttryck (något många harmoniseringsvänner givetvis är väl medvetna om).

Den som fortfarande hoppas att Sverige och EU kan utvecklas i andra riktningar än den högerextrema måste våga belysa harmoniseringens funktioner och ifrågasätta dess konsekvenser. Vidare måste det undersökas om Sverige, genom att utveckla en migrationslagstiftning som bygger på utökad medmänsklighet, kan utgöra en motkraft mot högerextremismen i Europa.

En motkraft som inte låter EU-kommissionen få sista ordet kring frågan om hur Sveriges gränser kan och bör organiseras.