Debatt: Vår lagstiftning måste kunna skydda Ojnare

Vi måste utvidga skyddet mot exploatering för att säkra vattentäkter och biologisk mångfald, skriver miljöpartisterna Helena Leander och Jonas Eriksson.

Denna vecka tar mark- och miljödomstolen i Visby återigen upp Nordkalks ansökan om att öppna ett kalkbrott vid Ojnareskogen på Gotland. De juridiska turerna har varit många och långa och har rest frågetecken om hur lagstiftning och rättsväsende klarar av att skydda värdefull natur och leva upp till våra naturvårdsåtaganden i EU.

Hotet mot Ojnareskogen startade en våg av gruvkritik i Sverige. Grannar och ditresta som tältade i skogen för att hindra avverkningen pekade på det kortsiktiga i en politik som sätter dricksvatten och ovärderliga naturvärden på spel för kortsiktiga arbetstillfällen. Gruvboomen i Norrland har väckt liknande protester, där gruvplanerna dessutom kritiseras för att köra över samernas rättigheter som urfolk.

Som lagstiftare kan vi inte lägga oss i en pågående rättsprocess, men däremot har vi all anledning att skärskåda om vår miljölagstiftning verkligen håller måttet om inte ens ett område med så unikt höga naturvärden som Ojnare­skogen med omgivningar går säkert.

Till att börja med måste vi erkänna för oss själva att den ändring av täktbestämmelserna i miljöbalken som den borgerliga regeringen drev igenom 2009 inte blev bra. Vi var många som gick på regeringens försäkran om att miljöbalkens allmänna hänsynsregler gav ett tillräckligt skydd och att den så kallade stoppregeln därför kunde plockas bort utan att riskera den biologiska mångfalden. Med facit i hand kan vi konstatera det även fortsatt behövs tydliga regler mot täkter, och för den delen andra verksamheter, som kan skada hotade arter. Snabbast vore att helt enkelt återinföra stoppregeln, men i förlängningen behövs ett vidare skydd för biologisk mångfald som även gäller andra verksamheter.

I Ojnare är det inte bara biologisk mångfald som står på spel utan också vattentäkten Bästeträsk, i en bygd som redan idag har en ansträngd dricksvattentillgång. Ojnarefallet har visat på behovet av ett starkare skydd för dricksvattentäkter i samband med täkter och andra ingrepp i naturen. Det finns alltså goda skäl för en samlad översyn av minerallagen och miljöbalken för att garantera ett fullgott skydd för dricksvatten och biologisk mångfald. En sådan översyn behöver också se över hur våra folkrättsliga åtaganden mot samerna som urfolk kan garanteras.

Gruvor och täkter kan visserligen bidra med värdefulla arbetstillfällen i bygder med ont om sådana, men här är det viktigt att inte glömma de arbetstillfällen som kan hotas av ingreppen. En gruva eller täkt ger jobb i kanske 25 år, men sen är det slut. Konsekvenserna för lantbruk, rennäring och turism kan vara betydligt längre än så. Som politiker har vi ett ansvar för att tänka långsiktigt. Det finns gruvor och täkter som går att förena med ett godtagbart miljöskydd, men de som inte klarar detta ska inte ha tillstånd. Det måste vår lagstiftning se till. Om vi inte ens kan skydda Ojnareskogen, vad kan vi då skydda?

Helena Leander (MP), miljöpolitisk talesperson
Jonas Eriksson (MP), näringspolitisk talesperson