Debatt: Vår feminism är systemkritisk

Författaren Ann-Marie Ljungberg uttrycker i en intervju i Dagens ETC besvikelse över Fi, som hon menar sätter medelklassens intressen främst. Vi har i tidigare artiklar i bland annat Feministiskt Perspektiv diskuterat individualiserad föräldraförsäkring med Ljungberg och givit henne rätt i att reformen, om den genomförs som enda reform och över en natt, innebär negativa konsekvenser för dem som har gemensam vårdnad med våldsutövande, frånvarande eller på andra sätt oansvariga vårdnadshavare.

Därför är det nödvändigt att ta ett helhetsgrepp om politiken, med särskilt fokus på de strukturer som skapar olika former av utsatthet. Det gäller ekonomisk utsatthet, våld och diskriminering. Vi har här endast utrymme att ta upp några sakfrågor och väljer de ekonomiska.

Ljungberg efterlyser en prekärfeminism för de mest utsatta kvinnorna. Vårt svar är att Ljungberg – istället för att fabulera fritt kring vår politik – kan finna denna i vårt partiprogram, valmanifest och hundratals debattartiklar som hon uppenbarligen missat, med undantag för de som rör föräldraförsäkringen.

Tillsammans med kvinnodominerade fackförbund som Kommunal och Vårdförbundet, men som ensamt parti, kräver Fi ett bryt med den ännu styrande patriarkala idén om att industrin ska vara löneledande – sätta märket i avtalsrörelsen. Vi accepterar inte synen att vapentillverkaren är närande och barnmorskan tärande. Vi vill att den svenska modellen moderniseras så att Medlingsintitutet får som prioriterat uppdrag att stoppa värdediskrimineringen av kvinnors arbete och verka för jämställda löner.

Den radikala systemkritiken tar sig vidare uttryck i att Fi sätter generell arbetstidsförkortning högst upp på dagordningen. Det handlar om ekonomisk rättvisa, hälsan och klimatet. De många kvinnor som nu arbetar deltid blir istället norm. Rättvisa löner, pensioner och arbetsvillkor är ett stort område där Fi prioriterar de mest utsattas perspektiv och har ett helt batteri av förslag. Höjd garantipension och reformerade pensioner för att inte missgynna de med färre år i arbetslivet är nödvändigt. Andra jämlikhetsreformer vi driver är avgiftsfri förskola och kollektivtrafik.

Särskilt relevant för ensamstående föräldrar är tillgänglig barnomsorg på obekväma tider och en rejäl höjning av underhållsstödet. Fi lämnade redan 2011 in en skuggmotion till riksdagen om en höjning till 2000 kronor, således dubbelt så stor som den senaste. Vidare, och som Ljungberg också nämner, är en höjning av golvet snarare än taket i föräldraförsäkringen att föredra. Fi motsätter sig jämställdhetsbonus, RUT-avdrag och liknande politik som endast har i syfte att stärka de mest priviligierade familjernas villkor.

Att ge högavlönade fäder bonus för att förmå dem att ta sin del av omsorgsansvaret medan ensamstående mödrar blir allt mer ekonomiskt utsatta är oanständig politik. Vi instämmer med Ljungberg i att den politik som länge har förts har individualiserat samhällsproblem och syftat till att ge mer åt dem som redan har mest. Bästa sättet att möta detta är att ge en systemkritisk feminism starkare politiskt mandat, kalla den gärna prekärfeminism.