Var fanns rösterna som försvinner i Israels krig?

Bokmässan är över. Jag är tillbaka i vardagen på mitt bibliotek med många tankar och intryck. Som bibliotekarie är mässan ett återkommande event som jag ser fram emot varje år. Men det finns mycket som saknas. Representation och mer relevanta och intressanta föreläsningar och samtal som borde sippra ut i samhället. Som sätter problem under debatt. Som inte är så ängsliga och tillrättalagda. Och som vågar utmana andra perspektiv än den borgerliga medelklassiga. Som belyser händelser i Sverige, men också ute i världen.

I år var det extra tydligt att något saknades. Diskussioner som är självklara i medierna, på gatorna och på våra arbetsplatser. Men inte på bokmässan.

Var fanns samtalen om alla tystade palestinska författare och journalister? Eller de som lever i exil och som borde ha bjudits in för att föra palestiniernas talan? Röster som nu försvinner i Netanyahus pågående folkmord. Antingen för att de är mördade eller tystas ner med förevändningen att de är antisemiter om de kritiserar den sionistiska politiken som håller på att utplåna ett folk.

2023 anklagade fler än 600 författare och förläggare i ett öppet brev bokmässan i Frankfurt för att tysta palestinska röster. Orsaken var att mässan skjutit upp utdelningen av ett pris till den palestinska författaren Adania Shibli. Brevet signerades av Nobelpristagare såsom Abdulrazak Gurnah, Annie Ernaux och Olga Tokarczuk.

Något sådant såg jag inte på bokmässan i Göteborg. Nordens största.

Några som stack ut var det litterära sällskapet Bröd & rosor. Bestående av kvinnor och transpersoner vars liv och litterära arbete villkoras av migration och rasism. Några medlemmar är Athena Farrokhzad, Burcu Sahin, Felicia Mulinari, Balsam Karam och America Vera-Zavala. Gruppen verkar i en lång tradition av likartade initiativ tagna av icke-vita kvinnor vars avsikt är att skapa solidariska rum bortom den vita blicken.

Det kan väl inte ha varit annat än ängslighet som gjorde att de här diskussionerna knappt hördes.

Sällskapet arrangerade en aktion utanför mässan där de hedrade minnet av palestinska författare och journalister som dödats av Israel. Namnen på 130 personer lästes upp samtidigt som minnesmärken placerades ut på marken. En av organisatörerna bakom manifestationen, författaren Balsam Karam, sa att det blir ett tomrum när deras ord försvinner. Sällskapet ville visa en frånvaro genom att låta dem närvara.

Hur tänkte arrangörerna när de uteslöt alla röster som vi behöver lyssna på nu? Som sätter Israels krig mot Palestina i ett annat perspektiv. För det kan väl inte ha varit annat än ängslighet som gjorde att de här diskussionerna knappt hördes, tröstar jag mig med. Jag kommer att tänka på det Adania Shibli skrev i Dagens Nyheter i början av året:

”Jag insåg att min litterära sensibilitet sprungit ur den ansiktslöshet och namnlöshet jag hela mitt liv mött i Palestina/Israel, men också på andra platser, i relation till palestinier och araber i allmänhet, vid sidan av andra underordnade, och hur de framställs av de som dominerar verkligheten. Det är ett fascinerande tomrum, den plats som ansiktslösa, namnlösa 'nobodies' kan finna i litteraturen, och de litterära former de kan inspirera till.”

Nu är det viktigt att biblioteken träder fram. Som ett motstånd men också som ett rum för yttrandefriheten. Som lyfter alla de tystade rösterna. I våra biblioteksrum väcker vi de palestinska rösterna till liv igen. Gör dem till ”bodies”.

Nästa år hoppas jag att bokmässan inte fegar ur. Utan släpper in fler perspektiv. Fler icke-vita röster.