Debatt: Vår dotter våldtogs – fick inte ens målsägarbiträde

”Med denna text vill vi påvisa konsekvenser av strukturella missförhållanden i samhällets bemötande av våldtäkter. Detta efter tre års helvete för vår dotter och vår familj.”
   Så skriver två föräldrar som, enligt deras dotters önskan, har valt att vara anonyma.

Vår dotter, då 20 år, blev för tre år sedan utsatt för en våldtäkt. Hon skulle gå på en dejt med en – enligt foton – trevlig ung kille. Tyvärr visade det sig inte stämma. I stället möttes hon av en äldre man som manipulativt lurade in henne i en bil och tog med sig henne hem till sitt hem. När hon efter ett skräckfyllt dygn kom därifrån var hon lättad över att ha överlevt.

Det tog fyra månader innan hon lyckades samla mod för att ta sig till polisen och anmäla det hon utsatts för. Därefter berättade hon för oss i familjen om vad som hänt.

Redan där, på polisstationen, skedde det som sedan upprepade sig vid ytterligare tre tillfällen; hon varken fick ett målsägarbiträde eller informerades om denna rättighet. Den första polisen sa att hon skulle ta in mannen till förhör – sedan hände ingenting. Efter ny kontakt upplystes vår dotter om att den kvinnliga polisen var sjukskriven och att ärendet skulle fortsätta i den kommun där brottet begåtts. Förhör skedde två gånger av två olika manliga poliser som dessutom kommenterade det olämpliga i att vår dotter följt med mannen hem på det sätt som skett. Inte heller dessa gånger fick hon målsägarbiträde.

Det faktum att mannen aldrig togs till förhör samt att de förhör hon själv utsattes för ökade på hennes förtvivlan gjorde att hon kände sig mycket kränkt. Nu började vi föräldrar kontakta polis och åklagare och såg till att hon skulle ha målsägarbiträde samt förhöras av en kvinnlig polis. Kort efter detta förhör blev även denna polis sjukskriven. Åklagaren beslutade lägga ner ärendet i brist på bevis för att det sågs som utsiktslöst att det skulle leda till en fällande dom.

Något är fullständigt fel vad gäller synen på hur flickor/kvinnor ska bete sig och se ut. Oavsett klädsel eller uppträdande ska ingen någonsin behöva bli sedd eller bemött som fritt villebråd. Lika befängt är det att skulden för våldtäkter och övergrepp tycks falla på offret – en uppfattning som tyvärr myndigheterna bidrar till att förstärka. Det här gör givetvis att det är svårt att känna tillit till samhället, polisen, lagarna och lagarnas tolkning. Istället uppstår en frustration över orättvisan och maktlösheten, över att offrets rättigheter inte tas tillvara i mötet med polisen. Samtidigt leder polisernas kvinnosyn och dömande bemötande till att det ursprungliga brottet och kränkningen förvärras ytterligare.

Under dessa tre år har vår dotter gått i olika terapeutiska behandlingar, psykiatrisk behandling samt traumaterapi. Hon har konstaterad PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och hennes tillstånd har pendlat mellan en bitvis fungerande tillvaro och svartaste natt. Hon har återkommande flashbacks och vi undrar om hon någon gång ska kunna gå vidare i livet.

Det snedvridna syn på kvinnan som råder i samhället måste förändras. Med tanke på att de flesta har en mor, en syster, en käresta eller dotter borde den här frågan angå oss alla.

När ska lagarna anpassas till offren så att de slipper gå igenom våldtäkten flera gånger mentalt? I vår dotters fall dessutom helt utan konsekvenser för förövaren – inte ens ett förhör. Detta gör honom omedveten om det lidande han har orsakat.

Det är hög tid att rätta till de strukturella missförhållanden som råder i samhällets bemötande av våldtäkter. För vår dotter och familj har felbehandlingen inneburit tre års helvete. Låt inte fler drabbas av samma sak.

Förtvivlad mor och far till älskad dotter