Debatt: Var är barnperspektivet i nya SVT-satsningen?

Har barn rätt till sitt privatliv? Efter att ha sett ”Våra barns hemliga liv” på SVT och tagit del av hyllningarna till programmet, är det oklart.

Programmet, som har en brittisk förlaga från 2015, vill lyfta fram barns inneboende förmågor, och berätta om deras sociala beteen- den. Under en timme får vi följa nio sexåringar under en dag i en ”speciell” förskola, där de ovetan- des utsätts för olika pedagogiska experiment (hur känns det att förlora en tävling, är kön viktigt för barn, kan barn ge kompliman- ger, delar barn med sig med mera). En speakerröst förklarar vad vi ser, a la David Attenborough. Två psykologer tittar på filmen och kommenterar barnens känslor och beteenden.

Barnen får veta om att de ska filmas, men glömmer (enligt programmakarna) bort det genast – vilket, tillsammans med det faktum att de bara är sex år, och att kame- rorna är gömda med flit, gör att de i praktiken filmas i smyg.

Det är abslout inte fel att forska om barn, eller att vuxna lär sig mer om barn och barns kompetens och klokskap. Barnen i programmet är gulliga, roliga eller ”duktiga”,och forskarnas kommentarer är intressanta. De pedagogiska experimenten är ibland mer lustiga än vetenskapliga, men det är inte det största problemet. Det är formatet: dokusåpa/infotainment med värnlösa barn. Plågsamt respektlöst mot barnen, och en kränkning av deras integritet.

Om syftet hade varit att förmedla kunskap om hur många sexåringar, femåringar och fyraåringar känner, tänker och beter sig när inte de vuxna lägger sig i hela tiden, då hade man lätt kunnat göra ett vetenskapsprogram, där vuxna berättade om forskningen till animeringar av olika slag. Det hade varit precis lika intressant, och inga barn hade behövt exponeras i sina sårbara stunder, till allmän beskådan.

Istället har produktionsbolaget Jarowski skapat ”underhållning” och ”reality” med barn som med- verkande, och SVT har köpt det konceptet. Det är absolut inte rent vetenskapligt. Musiken, scenografin, den lilla stolen där barnen ensamma kommenterar det som hänt, berättarrösten, vuxna som ler i bakgrunden när barnen säger något lustigt – allt detta gör det till underhållning. På barnens bekostnad.

Sannolikt har föräldrarna frågat sina barn om de vill vara med. Men vilken sex-, fem- eller fyraåring kan förstå vidden av ett sånt beslut?

Föreställ dig en tv-show där vuxna svenskar filmades under stress utan att veta om det, och att detta sedan sändes i public service-tv trots att just dessa vuxna inte hade förmågan att förstå hur en sådan exponering skulle kunna påverka deras liv efter programmet. Att deras namn och ansikten kommer att kunna bli kända för alla, långt in i framtiden.

En sådan show skulle aldrig tillåtas.

Men den viktiga frågan handlar inte om just det här programmet är bra eller dåligt, om uppsåtet är gott eller inte utan vad det verkar signalera: vår brist på respekt för barns integritet.

Har vi inte kommit längre i vår syn på barnens rättigheter?

2009 fick en programserie i SVT hård kritik av bland andra Bris, Barnombudsmannen och Svenska barnläkarföreningen för att den exponerade barn som redan hade det svårt. ”Våra barns hemliga liv” är ett mycket mer lättsamt program men kritiken har i båda fallen en gemensam utgångspunkt: programmakarna verkar bryta mot artikel 16 i FN:s barnkonvention, som slår fast att ”Varje barn har rätt till sin privat- och familjeliv, hem och post och ska skyddas mot ingripanden i dessa. Varje barn ska också skyddas mot angrepp på sin heder och sitt anseende.”

Argumenten för programmet om våra barns (inte så) hemliga
liv är påfallande ofta att barnen är ”gulliga” och ”intressanta”. Som om det skulle vara en ursäkt för att låta hela Sverige se när de tror att de gömt sig och gråter i frustration – i ett stresstest konstruerat av de vuxna – eller för att kommentera deras handlingar på ett sätt som knappast är respektfullt.

Var är barnperspektivet i det? Får barn inte ha ett privatliv? Är det inte gulligt nog?