Debatt: Vänsterpartiets klimatpolitik finns inte bara i budgeten

Johan Ehrenberg stod mitt i vimlet på Socialistiskt Forum något av åren då en ny variant av lokala ETC-editioner skulle presenteras. ”Hallå – hur är läget?” sa jag, då redaktör för tidningen Flamman. Hans hälsningsreplik löd: ”Är det inte dags att lägga ner din skittidning?”. Jag var då förvånad över graden av fientlighet, men för varje nedsättande omdöme som jag sett sedan dess har jag funderat över Johan Ehrenbergs förhållande till andra delar av vänstern – som om vi i huvudsak vore konkurrenter till honom, snarare än människor man kan samarbeta eller diskutera med.

Jag minns ett annat ögonblick då jag förstod lite mer av hans attityd till just Vänsterpartiet. Vi hade ett samtal på hans kontor om Vänsterpartiet s år 2006 precis skiftat ekonomisk politik och ställde kravet på 200 000 jobb i offentlig sektor som ett huvudkrav – en riktning som Ehrenberg själv rimligen sympatiserade med. Ehrenberg avfärdade hela denna nya linje med att det aldrig skulle hända. Han hade missat hela den politiska förändring som skett i partiet.  Ehrenberg var dock så ointresserad av vad som faktiskt hände i Vänsterpartiet att han inte behövde göra någon research för att göra bergsäkra uttalanden som var helt felaktiga.

När nu Johan Ehrenberg undrar varför Vänsterpartiet har existensberättigande eftersom vår klimatpolitik är helt värdelös så är jag inte förvånad. Ehrenberg skriver att Vänsterpartiet ”påslag på alla punkter som regeringens budget erbjuder”. Samt att ”V lägger en budget som ökar den totala satsningen från 0,35 procent av BNP till 0,55 procent av BNP”. Ehrenberg avslutar med att ifrågasätta idén med att ens kommunicera politik från riksdagen.”Sker politik verkligen i riksdagsutspel eller sker det när miljoner börjar vandra på gatan”.

Låt oss reda ut detta väldigt tydligt: Vänsterpartiet har den bästa klimatpolitiken av partierna i riksdagen samt i EU-parlamentet. Det har varje undersökning genomförd av miljöorganisationer de senaste åren slagit fast. I den här budgeten innebär det att vi lägger mer i området klimat som Socialdemokraterna och Miljöpartiet, samtidigt som vi drar in konsumtionsutrymmet för de som konsumerar mest klimatskadligt, den rikaste tiondelen av samhället.

Men budgeten är bara en del av klimatpolitiken. En väldigt stor del av klimatpolitiken uttrycks inte i budgetposter och det skulle Johan Ehrenberg veta om han varit det minsta intresserad av att titta efter. Vänsterpartiet föreslår en klimatinvesteringsbank med 100 miljarder i kapital, snabbare utbyggnad av höghastighetståg med lånefinansiering för en beräknad kostnad på 230 miljarder. Andra saker som är viktiga ställningstaganden för klimatet finns inte med i balansräkningen helt enkelt för att de rör statens budget eller för att de inte kostar pengar.

Vi vill till exempel införa klimatnödläge, vi föreslår att AP-fonderna divesterar, det vill säga placerar sitt enorma kapital på andra ställen än i fossila investeringar, att miljöskadliga subventioner ska fasas ut helt, att bensin och dieselbilar ska förbjudas redan år 2025, minskat tak för utsläppsrätter, en ny järnvägspolitik som ställer samhällsnytta främst, nationellt mål och handlingsplan för minskad köttkonsumtion och att stoppa utbyggnaden av Arlanda.

Johan Ehrenberg kan säga vad han vill om vår budget, men det är varken rättvist eller uppmuntrande mot alla de människor i Vänsterpartiet som lägger en stor del av sin tid på utomparlamentariskt arbete att låtsas om att de inte finns. Vänsterpartiet är ett parti av aktivister. Jag vet inte hur många klimatdemonstrationer, fossilgasterminalprotester, civilolydnadsaktioner som Ende Gelände jag sett ung vänstrare och vänsterpartister delta i och organisera det senaste året. När unga klimatdemonstranter på Sergels Torg tillfrågades våren 2019 var Vänsterpartiet det parti som hade mest sympatier.

Det är helt enkelt fel att påstå att Vänsterpartiet inte är med i den stora klimatrörelse som vuxit fram. Men – och det kan vara här Johan Ehrenbergs missförstånd grundas – poängen för oss är inte primärt att synas med vår logotyp. Vi är inte där för att sälja in partiet eller putsa på vårt varumärke, utan för att jobba tillsammans med alla andra. Poängen för oss är inte att tala om att vi är de mest radikala och att alla andra kan dra något gammalt över sig. Vi är inte konkurrenter till klimatrörelsen – vi är en del av den.

Svar direkt från Johan Ehrenberg:
Aktivisterna agerar trots partiet

Jag måste erkänna att jag blev väldigt förvånad när jag fick Etzler svar på den ledare jag hade om Vänsterpartiets politiska problem. Jag trodde först det var någon som skämtade med mig. Att en partisekreterare skulle blanda in personliga förolämpningar och hitta på berättelser om min elakhet kan ju inte vara sant. Men han skriver det. Det är ovanligt, den som följer mina ledare vet att jag kritiserat både MP och S väldigt hårt både i budgetfrågan och klimatfrågan men aldrig att de svarat med påhittade anekdoter och teorier om att kritiken beror på att jag ”upplever konkurrens” från dem.

Det är sant att jag sedan 80-talet drivit projektet att partitidningarna borde slås samman så arbetarrörelsen kunde skapa en verklig motvikt mot den borgerliga mediedominansen (bland annat gjorde jag det i LO:s medieutredning). Men att jag skulle driva det projektet genom att håna en chefredaktör faller på sin orimlighet, vad i all världen skulle jag göra det för och på vilket sätt skulle det leda framåt?

Och varför detta påhitt om 200 000 jobb, där min okunskap om V:s inre liv skulle påvisas?

Jag är inte V:are, har aldrig varit det, så en partisekreterares teser om min ”fientlighet” och mitt ”ointresse” för partiets inre liv är meningslösa. Jag kritiserar och diskuterar det V gör offentligt. Precis som jag diskuterar Fi eller MP.

Så varför svarar Etzler så konstigt? VI känner inte varandra, jag vet inte hur han tänker. Men om det är såhär han diskuterar internt förklarar det kanske en del av partiets inre problem.

Etzler borde diskutera den utmaning V står inför idag, då det inom-parlamentariska projektet inte fungerar, partiet blir alltmer maktlöst och det var perspektivet ”några procent till” som Sjöstedt hade som lösning som jag ifrågasatte. Liksom det ansvarslösa i att lägga ”realistiska förslag” som inte klarar klimatkrisen

Den budget och de förslag V lägger är inte del i en rörelse för förändring, de är del i projektet ”några procent till”. Det är helt normalt för ett borgerligt parti att se politik på det sättet. Men inte så lyckat för en socialist.

Att sedan många V:are, liksom många MP:are och andra organiserade är underbara aktivister det vet jag från möten över hela landet i HOPPET-turnén.

Men nu var det partiledningens politiska strategi jag diskuterade. Inte aktivisterna som agerar trots partiet, inte på grund av det.

/ Johan Ehrenberg