Debatt: Vandel är ett stort steg bort från rättssäkerhet

Bakgrunden till utredningen är det Tidöavtal som slöts mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna. Dess förmenta syfte är att utöka möjligheterna att utvisa människor från Sverige. Det ska inte längre krävas kriminalitet som grund för att avlägsna personer från landet, utan det ska räcka med att den som inte är medborgare visar exempel på ”bristande vandel”. Det som för medborgare är lagligt kan alltså för icke-medborgare leda till utvisning. 

I utredningen beskrivs bristande vandel som ”beteenden, handlingssätt eller misskötsamhet som samhället i övrigt motverkar även om det inte nödvändigtvis är straffbelagt”. En definition som saknar tydlighet och därmed öppnar upp för godtyckliga tolkningar. Själva utredningen gör det tydligt att “enbart straffbara yttranden bör beaktas som bristande vandel”. Däremot stod det i presentationen på pressträffen att “..även yttranden som i ett sammanhang med vissa åtföljande konsekvenser bör kunna ses som ett sådant hot mot säkerheten som kan ha betydelse för att vägra en utlänning rätt att resa in eller vistas i Sverige”. Vad är det egentligen som gäller?  

Vilka beteenden och vilka yttranden anses allvarliga nog för att leda till utvisning? Vad menas med att samhället ”motverkar” vissa handlingar, om det inte sker genom lag? Och hur ska enskilda personer rätta sig efter lagen om inte ens vi jurister begriper vad som menas?  

Baserat på det som sades på pressträffen är svaret att vi får avvakta framtida domstolspraxis. Men en grundläggande princip i ett rättssamhälle är legalitetsprincipen – att samhällsmedborgare och rättssubjekt i förväg ska kunna förstå vad lagen säger och vilka konsekvenser som kan följa. 

Just denna förutsägbarhet saknas här. Varken jurister eller de personer som kommer påverkas av lagen kan i dagsläget förstå vad som faktiskt kan utgöra bristande vandel. Det innebär en direkt risk för rättsosäkerhet och kan i praktiken leda till självcensur: människor kommer att avstå från att uttrycka sig, organisera sig eller delta i vissa sammanhang, av rädsla för att inte få vara kvar i landet. 

Det som däremot framträder med all sin tydlighet sammanfattas väl av regeringens utredare, Robert Schött, som på svar på fråga från journalister på SVT förklarar att personer utan medborgarskap ska ”vakta sin tunga”. Här blir förslagens egentliga kärna tydligt: upprättandet av en juridisk ordning där tillgången till medborgerliga och politiska rättigheter – så grundläggande rättigheter som yttrande- och demonstrationsfriheten – ska baseras på var du kommer ifrån. Yttrandefriheten ska gälla för vissa, men inte andra.  

En sådan ordning hör inte hemma i en rättsstat. 

Och även om det är svårt att begripa exakt vilka som kan komma att bli föremål för en vandelsprövning förstår vi vilka icke-medborgare som avses. Det vittnar formuleringarna om ”svenska värderingar och levnadssätt”, ”familje- och släktbaserade nätverk” och ”extremistiska rörelser” om. Det här kommer drabba etniska, rasliga och religiösa minoriteter särskilt.  

Vi måste se det här för vad det är: ett allvarligt steg bort från rättssäkerhet och lika behandling, och ett steg mot villkorade rättigheter. En ordning där den som är född i Sverige till svenska föräldrar har rätt att uttrycka sig, inom lagens gränser, medan den som inte har medborgarskap gör bäst i att vara tyst. En sådan ordning hör inte hemma i en rättsstat.