Debatt: Välkomna en tredje pappamånad

Att göra ett utspel mot en tredje ”pappamånad” för att vi inte får hela kakan på en gång är både lite barnsligt och politiskt ogenomtänkt, skriver vänsterpartisten Lina Hjorth.

Förslaget om en tredje så kallad ”pappamånad” har buats ut både av de som vill helga familjens valfrihet och av de som hade hoppats på något mer radikalt. Debatten har som vanligt präglats av viss förvirring och från vänsterns håll ibland en oförmåga att se både kön och klass.

Som ett exempel på detta kan vi ta Katarina Wennstam, som levererade feministisk kritik (i SvD) med argument som slentrianmässigt används även av vänsterfeminister. Hennes poäng är att familjer är bortskämda och inte borde ställa krav. Föräldraförsäkringen är, skriver hon, ”pengar som vi FÅR av svenska staten”, det är ett ”bidrag” som betalas ur ”allas vår gemensamma kassa” vilket ger staten rätt att ställa krav.

Någonstans här måste varje vänsterfeminist stanna upp och tänka ett varv till istället för att hänfalla till vad som i grunden är en borgerlig argumentation. Tycker vi om att prata om medborgare som otacksamma idioter? Kan föräldrapenningen verkligen jämställas med ett bidrag motsvarande försörjningsstöd?

Nej, givetvis inte. Föräldraförsäkringen är en form av inkomstförsäkring som finansieras genom arbetsgivaravgifter. Vi skulle, med rätta, aldrig föra motsvarande argumentation när det gäller a-kassan eller sjukförsäkringen och det är för övrigt också ur detta perspektiv vi måste förhålla oss till Fi:s djupt problematiska förslag om en sammanslagen socialförsäkring som bakar ihop a-kassa, bistånd med mera.

Betyder detta att det är dåligt att öronmärka fler dagar åt respektive förälder? Nejdå. Det betyder bara att vi inte ska använda oss av dåliga argument. Ett annat dåligt argument är att en 50/50-delning är det bästa vi kan göra för kvinnors löner. Vad ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten skulle kunna påverka direkt är den del av löneskillnaden som består av statistisk diskriminering. Kvinnor i viss ålder är helt enkelt en riskgrupp som antas vara hemma länge och pyssla med ”störande saker” som vab. Om män var hemma mer skulle risken fördelas jämnare. Men den viktigaste faktorn bakom (köns)löneskillnader är yrkestillhörigheten. Här kan vi göra skillnad snabbt genom lönesatsningar på exempelvis undersköterskor. Även i frågan om deltid finns andra förslag som är viktigare: Rätten till en heltidstjänst, rätten (för alla) att jobba deltid, satsningar på vård- och omsorg, ett anständigt pensionssystem och framför allt en generell arbetstidsförkortning.

Naturligtvis finns argument utöver lönefrågan för ett mer jämställt föräldraskap. Men om vi ska nå dit behöver vi nog förstå att det inte kommer ske över en natt. Att som V göra ett utspel mot en tredje ”pappamånad” för att vi inte får hela kakan på en gång är både lite barnsligt och politiskt ogenomtänkt. Individualiserad föräldraförsäkring är varken en parlamentarisk eller en praktisk möjlighet i dagsläget. Män tar i snitt ut drygt två månader i dag, nästan var femte pappa tar inte ut en enda dag. Även om fler öronmärkta dagar är ett (av flera) sätt att förändra detta så kommer det att ta tid. För många kvinnor skulle en omedelbar delning – tvärtemot förespråkarnas intentioner – innebära ett ekonomiskt bakslag: de skulle helt enkelt i ännu större utsträckning än i dag vara hemma gratis för att inte behöva stoppa barnen tidigt på förskola.

Vi borde istället välkomna en tredje ”pappamånad” och sedan kräva ytterligare steg på vägen. Dessutom måste vi lyfta andra frågor som är en förutsättning för både jämställdhet och för att vi ska få gehör för vår politik: En rejäl höjning av lägstanivåerna, göra det lättare att få och behålla sin SGI, ett nytt system för ersättningsdagar under förskole- och skolåldern så att även låginkomsttagare kan vara flexibla. Och inte minst: anpassa systemet för andra än traditionella kärnfamiljer med två välfungerande samboende vårdnadshavare.