Debatt: Välkommen till min by

Jag tror att det i mötet med det nya är viktigt att nyfiket närma oss det som skiljer kulturerna åt – för att låta oss berikas av och fördjupa vår förståelse för det som upplevs som annorlunda, skriver Jenny Maya Edlund, en av de boende i norrbottniska Överstbyn, som nästa år kommer att ta emot ett femtiotal asylsökande.

För andra gången möter jag vintern här i Råne Älvdal. Naturens skiftningar känns redan bekanta.

Dimmorna som har rullat in för länge sedan och den John Bauerska skönheten i landskapet, har redan blivit del av min årsrytm. Och nu blandas doften av den nyfallna snön med röken ur skorstenarna.

Som alltid bär sinnesintryck också med sig minnen av annan karaktär. Fjolårshösten, nyinflyttad, ny i bygden, nygammal i norra Sverige, ny i mysiga lilla huset mitt i byn. Jag minns familjemiddagar, välkomnandet i den lokala tidningen, Eldfest, julmarknader och flera andra sociala arenor att ta del av. Med dessa också en chans att skapa kontakt och känna samhörighet i bygden. Det känns för mig, som bott lite överallt innan, både i stora, anonyma städer och i mindre samhällen i vida världen, så unikt och så värdefullt.

Den här lilla bygden kommer snart att växa än mer. Nästa år någon gång flyttar ett femtiotal asylsökande in i ett centralt hus i Gunnarsbyn. Människor som flytt från andra länder, där de inte haft det så tryggt som alla människor borde få ha det. Människor som tvingats lämna sina städer och småbyar där de fötts in i gemenskap och sammanhang som är naturliga för dem. För en tid, månader eller år, vet de varken om de får stanna och på allvar kan börja ett nytt liv på denna för dem helt främmande plats. En tid av osäkerhet, väntan. Kanske kantad av både oro, sorg, längtan och förhoppningar. Under denna ovissa transitperiod blir Råne Älvdal den första kanske personliga kontakten med det nya landet och dess befolkning.

Människorna som snart kommer har fötts in i helt andra seder, andra språk och andra kulturella koder än de som finns här. Förmodligen har de aldrig sett snö. Högst troligt vet de inte vad kräftfiske, julfirande eller en skoterled är. Hur älgkött, rökt sik eller rönnbärsgelé smakar. Lika lite som norrbottningar känner till den mat, de högtider och de företeelser som de nykommande människorna är vana vid.

En gång i tiden var jag antropolog. Nyutbildad och utflugen i världen för att upptäcka, för att tolka och skapa broar mellan människor och kulturer. För att integrera. Det tog inte så lång tid i kontakten med det nya innan intresset började snedda över från det som skiljer oss åt till det som är medfött och gemensamt för oss alla. Sådant som på riktigt länkar oss samman, bortom ord och gränser. Känslor och behov. Humor. Kontakt. Värme. Kärlek.

Det där påminns jag om nu när bygden snart ska växa på ett hitintills helt nytt sätt. Vi har alla en spännande tid framför oss, för det är onekligen väldigt speciellt att få så många nya i älvdalen på en gång. Bygden är ju också så liten att ingen försvinner i vimlet, som bland alla hundratals på gatorna eller på Coop i en större stad, utan de nyanlända blir ett nära inslag i vardagen.

Häromkvällen var det bygdemöte i Gunnarsbyn där Migrationsverket informerade om asylsökande och hur de ska bo. Det uttrycktes lite oro och osäkerhet inför situationen, men framför allt märktes en omtanke om de som kommer. Det kändes som en viktig fråga för många att de får det bra där de ska bo och att det praktiska flyter. Att de finner vettig sysselsättning under sin väntan på asyl och beröringspunkter med vår kultur. Att barnen har allt de behöver. Och en diskussion om hur integrationen kan gå till och hur man kan bidra på olika sätt till den, uppstod.

Jag tror att det i mötet med det nya är viktigt att nyfiket närma oss det som skiljer kulturerna åt, för att låta oss berikas av och fördjupa vår förståelse för det som upplevs som annorlunda. Och samtidigt möta de nyanlända bortom kultur och seder med de medfödda verktyg vi alla har till kontakt, ordlös eller verbal. Att hågkomsten av det som binder oss samman som människor, de behov och känslor vi alla bär på, får ta än större plats i våra liv när förändringen knackar på.

Däri har vi redan kommit en bit på vägen. Många har öppnat dörren på glänt, redan innan de som är på väg hit kanske ens har påbörjat sin flykt, och engagerade letar lösningar och svar på frågor.

Genom att fortsätta att öppna kan vi alla näras och växa av den nya erfarenheten, och på så sätt hjälpa fler att ha varma minnen förknippade med den kalla årstiden när snön åter har lagt sig och det doftar vinter nästa år. Det känns stort.