Debatt: Dricksvatten eller gruva?

En gruva i Norra Kärr skulle innebära att miljöfarliga restprodukter måste lagras i dammar under mycket lång tid. Och alla dammar läcker, skriver Miljöpartiet.

”Ni får välja, dricksvatten eller gruva.”
Så kategoriskt avslutade Eva-Lotta Thunqvist ett välbesökt seminarium kring gruvbrytning i Norra Kärr den 1 mars i år i Gränna.
Eva-Lotta Thunqvist är teknologie doktor i mark- och vattenteknik. Idag är hon lektor och undervisar på KTH vid enheten för systemsäkerhet och organisation, bland annat i strömningslära.
Gruvan i Norra Kärr, 15 kilometer norr om Gränna och några hundra meter öster om Vättern, är tänkt som ett dagbrott. Det innebär att man bryter direkt vid jordytan istället för att gräva tunnlar under jord. Tanken är att dagbrottet ska växa till en längd av 1 300 meter och en bredd på nära 500. Årligen ska det brytas 1,5 miljoner ton malm under minst 20 år.

Lite förenklat kan processen beskrivas som att man samlar den brutna malmen i stora upplag där den sedan krossas och, med hjälp av svavelsyra och andra kemikalier, skiljer ut de åtråvärda jordartsmetallerna. Eftersom de ämnen som ska utvinnas bara utgör en liten del av den brutna malmen beräknar man att 22 miljoner ton restprodukter måste lagras.

Restprodukterna efter anrikningen blir en sörja som samlas i ett sandmagasin/en slamdamm. Sandmagasinet blir mycket större än dagbrottet. Nedströms sandmagasinet byggs en klarningsdamm som kommer att ligga vid Gyllingesjön där dammens överskottsvatten också ska rinna ut. Sandmagasinet blir alltså förvaring av miljöfarligt avfall.

Nu kanske många tror att dammen tas bort och att marken återställs efter brytningen. Men nej, så blir det inte. Dessa restprodukter kommer att lagras. Och vi pratar inte om en lagringstid på tio eller tjugo år. Nej, vi pratar hundratals, kanske tusentals år. Ska vi vältra över det ansvaret på våra barn och barnbarn. Eller kanske barnbarnsbarn? Vem bekostar eventuella reparationer? Vem tar på sig ansvaret för att övervaka dammarna i framtiden?
Restprodukterna som lagras är alltså inte vilken slagg som helst. De innehåller frigjorda tungmetallgifter. Som läcker och rinner ner i Vättern. För ALLA dammar läcker. Mer eller mindre. Det är experterna eniga om. Att konstruera en damm som inte läcker är mer eller mindre omöjligt.

Men den riktigt otäcka katastrofen inträffar om dammen brister. Och det händer så gott som varje år på olika ställen i världen. 1998 rann fyra och en halv miljon kubikmeter slam ut i floden Rio Agrio i Spanien. År 2000 brast en guldgruva i Rumänien där cyanid och tungmetaller förgiftade dricksvattnet i floden Tisza för 2,5 miljoner människor. Samma år rann 1,6 miljoner kubikmeter kopparhaltigt vatten från Aitikgruvan ut i flera vattendrag i direkt anslutning till Kalixälven. Och 2012 rann mängder av nickel, zink och uran ut vid Talvivaara i Finland. Listan kan göras hur lång som helst. Så sent som i februari i år kollapsade en gruvdamm i North Carolina, USA.

Ingen skulle i dag komma på tanken att lägga en dricksvattentäkt nedströms en gruva. Så varför ska vi då lägga en gruva uppströms en dricksvattentäkt? Ett mindre lämpligt läge för en gruva, i en sluttning mot stranden till en sjö, är svårt att tänka sig.
Och detta är inte vilken dricksvattentäkt som helst. Detta är en dricksvattentäkt som idag försörjer drygt 250 000 människor runt Vättern med rent vatten och sjön är tilltänkt för 150 000 ytterligare människor i Örebrotrakten. Mälardalen kanske ska få sitt vatten härifrån i framtiden. Även Tyskland har visat intresse för att ta vatten från Vättern för redan idag är dricksvatten ett problem i Europa.

Vi måste tänka framåt. Vi måste ta vårt ansvar för barn och barnbarn – vi måste värna vårt vatten i Vättern!

Kew Nordqvist
riksdagsledamot Miljöpartiet de gröna
Margareta Sylvan
sammankallande Miljöpartiet de gröna i Jönköping
Mats Weidman
sammankallande Miljöpartiet de gröna i Jönköping
David Jersenius
Miljöpartiet de gröna i Jönköping