Debatt: Världen ser inte ut som vi hoppades på

I Dagens ETC (13/4) beskriver Henrik Månsson hur kriget slår mot den ukrainska civilbefolkningen, och ställer sig bakom regeringens beslut om väpnat bistånd till Ukrainas försvar. 

Månsson argumenterar för en snabbare svensk upprustning och oroar sig för de baltiska staternas brist på stridsflyg. För att samtidigt skriva att undertecknad och andra socialdemokrater ”börjat flirta med den gamla högerns pojkboksfantasier” om den USA-ledda militäralliansen.

Det är helt riktigt att jag och många med mig börjat ompröva synen på alliansfriheten i spåren av den ryska invasionen av Ukraina. Bakgrunden är knappast vilka böcker vi läste som barn, utan snarare att världen inte längre ser ut som vi hoppades att den skulle göra.

När jag gick med i SSU i början av 90-talet hade Berlinmuren just fallit och Sovjetunionen upplösts. I mitt pojkrum spelades Scorpions dunderhit ”Wind of change”, en låt baserad i perestrojkans löfte om en värld i samarbete och fred. 

Min generation hade privilegiet att växa upp i en tid då kärnvapenhot och krig i vårt närområde förknippats med det förflutna. Samtidigt missbrukade den kvarvarande supermakten sin ställning för att gynna sina ekonomiska intressen. Något vi skarpt kritiserade – och USA:s folkrättsvidriga invasion av Irak bjöd också Putin på argument för att agera likadant i Georgien och Ukraina.

Det finns självklart fel och brister med Nato. Debatten innehåller en del överdrifter och rena felaktigheter, som risken att en defensiv allians skulle dra oss in i andras anfallskrig. 

Samtidigt är bristen på initiativ för kärnvapennedrustning från Natos sida ett högst reellt problem. Vid ett eventuellt medlemskap bör Sverige utverka samma undantag från kärnvapen och permanenta baser som de nordiska Nato-­medlemmarna redan har.  

Min tonårsdröm var att kalla krigets slut skulle innebära början på en evig fred. Istället har vi fått en hybridkrigande imperialistisk stormakt tätt inpå knuten. Ett alltmer totalitärt Putinryssland där de kvarvarande resterna av yttrandefrihet monteras ner och oppositionella krafter går i landsflykt.

Jag delar Månssons bild av Finland som ett föredöme, både kring civil och militär beredskap. Men det är förvånande att han inte nämner den omfattande Nato-debatt som landets socialdemokratiska statsminister Sanna Marin tagit initiativ till, i tät kontakt med Magdalena Andersson. 

När Nato bildades ingick Finland i den sovjetiska intressesfären. Sveriges val att stå utanför alliansen då bidrog till att förhindra att finländarna tvingades in i Warszawapakten. Dagens läge ser annorlunda ut, och ett fördjupat samarbete med Finland förutsätter med stor sannolikhet ett medlemskap.

En viktig del av ett socialdemokratiskt engagemang är att kontinuerligt pröva om de politiska medlen svarar mot målen om ett jämlikt och demokratiskt samhälle. Mina pojkdrömmar om att förändringens vind skulle leda till samarbete och demokrati förverkligades inte. 

Därför stödjer jag regeringens linje att förutsättningslöst analysera det nya läget i tätt samarbete med Finland, för att kunna forma en ny politik för fred och säkerhet i vårt närområde.