Hoppa till innehållet

EU-valet

Debatt: Vänsterpartiet går i otakt med övrig vänster i EU

Dagens ETC

I Europaparlamentet röstar partiet emot tunga förslag om klimat, jobb och social dumpning som andra vänsterpartier stödjer. Något toppkandidaterna Jonas Sjöstedt och Hanna Gerdin inte vill låtsas om.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Mest iögonfallande är EU-direktivet om minimilöner. Det hälsas med jubel av Europafacket, som samordnar EU:s fackliga centralorganisationer. Den största fackliga framgången sedan EU bildades, är omdömet. Så gott som samtliga EUs vänsterpartier instämmer.

Direktivet ses som ett viktigt steg mot ett EU som inte bara handlar om fria marknader utan också främjar löntagares rättigheter. Drygt 25 miljoner arbetare beräknas direkt få högre löner. Ytterligare tiotals miljoner får det indirekt när högre minimilöner också trycker upp lönerna strax däröver.

Dessutom åläggs EU-länderna att stärka kollektivavtalens ställning. Länder där kollektivavtal täcker minst 80 procent av arbetsmarknaden, däribland Sverige, omfattas inte av direktivet. Och länder under den tröskeln blir skyldiga att ta fram handlingsplaner för hur kollektivavtalens täckningsgrad ska ökas.

Inget av detta biter dock på Vänsterpartiet. I såväl Europaparlamentet som i Sveriges riksdag har partiet gjort allt för att stoppa direktivet. När det ändå antagits kräver Vänsterpartiet att Ulf Kristerssons regering ska stödja ett danskt initiativ för att få EU-domstolen att ogiltigförklara beslutet om minimilöner! Att Vänsterpartiet vill skjuta i sank den hittills viktigaste fackliga framgången i kampen mot social dumpning i EU har nog inte sjunkit in hos medlemmar som tror att ”internationell solidaritet” alltid är en del av partiets gener.

De senaste årens viktigaste ekonomiska EU-fråga är ”Återhämtningsfonden”. För första gången i sin historia lånade EU 2020 kollektivt upp 750 miljarder euro, i dagens penningvärde 900 miljarder, för att lyfta Europa efter covidkrisen. Pengarna ges till medlemsländerna främst i form av bidrag men även som förmånliga lån.

Initiativet har rader av progressiva inslag. Där finns solidaritetstanken, de länder som drabbats hårdast av covid, oftast de med stor turistnäring, får mest. Där finns den keynesianska krisbekämpningen, istället för nedskärningar stora gemensamma satsningar för att klara jobben. Där finns de gemensamma fördelarna, även länder som betalar mest gynnas när deras export kan växa. Och där finns klimatfrågan, 37 procent av lån och bidrag går till gröna investeringar.

Äntligen, tyckte EU:s vänsterpartier. Alla utom svenska Vänsterpartiet, som gick sin egen väg och tryckte på nej-knappen i Europaparlamentet.

Tidigare års åtstramningspolitik har byggt på Stabilitetspakten, EU:s finanspolitiska regelverk. Att ändra dessa budgetregler har därför alltid varit viktigt för EU:s vänster. Men inte för Vänsterpartiet. Under Jonas Sjöstedts tid som partiordförande stod Vänsterpartiet nämligen i den svenska politiken bakom ett finanspolitiskt ramverk betydligt hårdare än EU:s Stabilitetspakt.

EU:s skattepolitik handlar om att förhindra skattedumpning. De fåtal gemensamma skatter som finn är miniminivåer som inget land tillåts underskrida, däremot är det fritt fram för högre skattesatser. Nu vill EU:s vänster, gröna partier och flera socialdemokratiska partier gå vidare och skapa miniminivåer för bolagsskatter och för en förmögenhetsskatt på EU-nivå. Något som emellertid förblir ouppnåeligt så länge skattebeslut i EU kräver enhällighet.

Därför vill progressiva partier i Europaparlamentet gå över till beslut med kvalificerad majoritet, den vanligaste beslutsformen i EU, också i skattefrågor. Men Vänsterpartiet säger bestämt nej.

Kanske understryks Vänsterpartiets särprägel i EU-vänstern ändå tydligast i synen på själva medlemskapet. Inget vänsterparti är okritiskt till EU, men så gott som samtliga ser dagens EU som en kraft  som öppnar nya möjligheter. Vilket förstärkts av bland annat minimilönerna, Återhämtningsfonden, Ukraina-stödet och klimatpaketet.

I Vänsterpartiet däremot ”finns frågan om att lämna EU fortfarande på bordet”, som ordföranden i programkommissionen Jens Börjesson uttryckte det. Snart 30 år efter EU-inträdet förblir Vänsterpartiet något av en främmande fågel i EU-vänstern.  ”Blott Sverige svenska EU-motståndare har”, för att travestera Carl Jonas Love Almqvist.

Ämnen i artikeln