Vänstern måste kunna förklara imperialismen

Rysslands anfall på Ukraina och Israels folkmord mot palestinierna tog hela svenska vänstern på sängen. Efter åratal av fokus på välfärd, ekonomisk politik och klimatfrågor var man inte beredd på imperialistiska krig.

Vänsterpartiet, som varit bäst av partierna, motsatte sig båda krigen från start. Men där man tog ställning för sanktioner mot Ryssland på en gång, har det tagit månader att formulera liknande krav mot Israel.

Hur har då det nya V-programförslaget hanterat rådvilligheten? Ambition att skriva ett konkret och inkluderande program ledde till kritik och ideologiska förtydliganden. Men här förblir analysen mer otydlig än i dagens program. Förslaget beskriver delvis hur imperialistiska relationer ser ut idag, att de baseras på:

”Utländskt ägande av nyckelsektorer, ensidiga resursflöden, korruption och djup skuldsättning av många stater. Det ger kapitalet starka verktyg att pressa fram politik. Den självständighet befrielserörelserna vann återstår till stor del att förverkliga.”

Men det förklaras inte hur dessa relationer upprätthålls. Istället för att visa hur dagens imperialism – genom bland annat militärt hot och våld – ständigt återskapar både rasism och denna globala ojämlikhet, så beskrivs kolonialism och imperialism som historiska processer, inte som något pågår här och nu.

När hela världen i vanmakt bevittnar hur denna imperialism – via västvärldens överlägsna militära styrka – utplånar Gazas befolkning, behöver vänsterns program hjälpa människor att förstå maktordningen. Men istället för imperialism pratar man om ”stormaktsintressen”, och att Sverige ska undvika ”att dras in i geopolitiska konflikter”. Men ibland innebär ju socialistiska principer att man bör ta ställning i sådana konflikter, som när vänstern verkar för rättvis handel, för ett slut på ockupationer, eller – som programkommissionen föreslår – för att ”alla länder och regioner ska ges möjlighet att kontrollera sin produktion, sina finansiella flöden och sina naturresurser. Folkrätten behöver försvaras och fördjupas.”

Kapitalismen har på global nivå alltid upprätthållits av en imperialistisk maktordning, där stater använt politisk och militär makt för att strukturera internationell konkurrens och gynna just ’deras’ kapital. Nato, med tolv procent av världens befolkning, står för 55 procent av de globala militärutgifterna, en majoritet av världens största företag har sin bas i Väst och Japan, och USA förbrukar tio gånger mer naturresurser per person än Bangladesh, och mer än dubbelt så mycket som Kina.

Olika marxister definierar olika men de flesta kallar maktordningen – utövad via allt från IMF till sanktioner och invasioner – för imperialism.

Vänsterkongressen behöver korrigera detta.

Om programmet inte förklarar eller sätter ord på den imperialism alla ser, ger det mindre vägledning till partiledningen, och världen blir svårare att begripa och förändra. Vänsterkongressen behöver korrigera detta, och välja in fler i partiledningen som tar in vidden av problemen. Hur ett partiprogram tillämpas beror ändå ytterst på partiledningen som tolkar det.