Debatt: Vad kan du göra åt bostadskrisen?

I våras blev jag kontaktad av en kvinna, ensamstående med tre barn. Hon hade fått ett korttids­kontrakt via kommunens allmännyttiga bolag. Kontraktet hade förlängts vid ett par tillfällen men nu var det slut, hon var tvungen att flytta ut. Hon hade jobb men ingenstans att bo. Hon var desperat och vände sig till kommunen om hjälp.

VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning

Det visade sig att totalt tio barnfamiljer befann sig i liknande situation. Några hade inkomst men inte köpoäng, andra hade köpoäng men inte inkomst nog. Några hade flyttat runt på korttidskontrakt eller andrahandslägenheter, några bodde på hotellhem.

Det de hade gemensamt var egentligen bara det att de fick samma svar från kommunen – lös det själv.

Förra månaden hände det igen. En man ringde från Stadshusets foajé. Han var förtvivlad och ville prata. Han har efter sjukskrivningar blivit av med sin lägenhet, flyttat runt i andrahand. För att ha råd med de höga hyrorna hade han använt pengar från sitt försörjningsstöd till mat. Men nu hade han till slut bara en dag på sig att betala senaste hyran – sedan skulle han, hans fru och deras tre barn vräkas.

I Sundbyberg, som är den kommun jag talar om, har ombildningar och utförsäljningar lett till att antalet hyresrätter i det allmän­nyttiga bolaget Förvaltaren minskat samtidigt som stadens befolkning växt rejält. Det innebär att kön till ett förstahandskontrakt växt den också, 55 000 köande till cirka 7 000 lägenheter och över 1 000 befinner sig under ombildning eller utförsäljning sedan de blågröna partierna tog över styret för två år sedan.

Sundbyberg har flera sociala kontrakt som hyrs ut i andra hand till kvinnor som vill ta sig ur våldsamma relationer, tillnyktrande missbrukare som behöver en bostad och nyanlända flyktingar som inte hunnit ordna med bostad på egen hand. Men även kommunen får allt svårare att få tag på lägenheter för sociala ändamål i takt med utförsäljningarna.

Samtidigt får de som bor i dessa tillfälliga kontrakt allt svårare att ta sig vidare till ett eget förstahandskontrakt när bostadskön växer för varje år och värdarnas inkomstkrav är omöjliga att nå upp till.

Vi har en bostadsmarknad där den kortaste kötiden till ett förstahandskontrakt i Sundbyberg 2016 motsvarade nio år (för en etta i Hallonbergen), en etta på 19 kvadratmeter säljs för 2 miljoner och en nyproducerad tvåa i Rissne har en månadshyra på 14 000 kronor. Då har vi inte ens berört andrahandshyrorna i staden.

Trångboddhet, extrema kö­tider, höga inkomstkrav och rena ockerhyror i andrahandslägenheter knäcker människor. Det är en akut situation som samhället behöver ta ansvar för.

Det handlar förstås om att bygga mer. Men också om att hyrorna i nyproducerade hus måste sänkas – flera kommuner har visat att det går. Detsamma gäller vid renoveringar. I exploateringsavtal måste det ställas krav på att bostäder upplåts för sociala ändamål.

Inkomstkraven i de allmän­nyttiga bostadsföretagen måste ses över och inkludera försörjningsstöd, barnbidrag och bostadsbidrag. Vi måste göra det lättare att dela på förstahandskontrakt och vi måste komma åt den olovliga andrahandsuthyrningen – den situation vi har i dag är helt oacceptabel.

Den glada ”nyheten” är att allt det här ligger inom kommunpolitikernas, det vill säga sådana som jag, makt att påverka och nästa år är det val. Det hela är därför ganska enkelt – kontakta politikerna där du bor och fråga vad de tänkt göra åt bostadskrisen, har de inga svar så ryker de 2018.