Vad har svenska företag i ”Dödsgruvorna” att göra?

Naturrikedomarna och tillgången till billig arbetskraft är en resursförbannelse för människor i Kongo-Kinshasa. Trots egna observatörer på plats, rapporter om förgiftat vatten, försämringen av den odlingsbara marken, förflyttningar av människor, hot och våld, till och med dödsfall i det gruvrika området Kolwezi så har EKN:s lånegarantier (motsvarande cirka två miljarder kronor) möjliggjort för de svenska företagen Sandvik och Epiroc att sälja maskiner ämnade för koboltbrytning i Kongo-Kinshasa.

Ett huvudargument som Exportkreditnämnden, EKN, driver, bland annat som reaktion mot Kalla Faktas reportage ”Dödsgruvorna” (13/3 2024), är att just den gruva där de har bidragit med garantier för att möjliggöra svensk export är toppmodern och att de problem som förknippas med sedvanlig gruvdrift i området inte gäller för gruvan i fråga (Kamoa Copper). Programmet ”Dödsgruvorna” ger för handen att så inte är fallet; det finns sociala och ekologiska problem som uppstår som direkt följd av den gällande gruvans verksamhet. EKN:s stöd av försäljningen av maskiner sker i en region fylld av gruvor och med mängder av stora sociala och ekologiska problem. EKN:s försvar av sitt agerande liknar den typen av argument som försvarar öar av välstånd i ett hav av socialt armod och ekologisk förstörelse.

Den 25 juni 2024 hade den ideella föreningen Hope for Kinshasa ett möte med EKN. Det framkom att man har tagit prover på vattenkvaliteten kring gruvan och att resultatet har sammanställts i en rapport. Denna rapport har Hope for Kinshasa tagit del av men i stort sett all information är överstruken med hänvisning till sekretess. Varför denna sekretess? Vad finns att dölja? Vittnesmål som Hope for Kinshasa nyligen tagit del av från området där gruvan ligger förtäljer att barnarbete, våldsamheter – till och med dödsfall – och förgiftningen av vattnet fortsätter.

I EKN:s hållbarhetspolicy, policy och riktlinjer (beslutad 2023-06-27) står det på sidan två att:

”EKN är en myndighet med uppdrag att främja svensk export av varor och tjänster samt det svenska näringslivets internationalisering och konkurrenskraft. Det gör EKN genom att försäkra företagens risk att inte få betalt vid exportaffärer. […] Effekterna kan vara både positiva och negativa i samma affär och innebär ibland att det finns målkonflikter som kräver avvägningar […]. EKN:s hållbarhetspolicy är ett verktyg för att kommunicera och klargöra EKN:s roll, målsättning och övergripande riktlinjer för arbetet med att främja ansvarsfull, hållbar export.”

De underlag som Tommy Jensen (som var med i programmet ”Dödsgruvorna”) läst vittnar om att styrelsen för EKN värderar och analyserar ekonomiska risker medan risker för människor och djur och natur nämns i förbifarten, uttryckt genom standarder och policys.

Vi har fyra frågor till EKN:

Hur har EKN:s försäkrande av Sandviks och Epirocs risker främjat ansvarsfull, hållbar, export?
Hur har de så kallade målkonflikterna analyserats i relation till rapporterna om förgiftat vatten, skador på odlingsbar mark, kränkningar av mänskliga rättigheter, misshandel och dödsfall, i området?
Varför väljer EKN, som får in många ansökningar om stöd, att stödja verksamheter som är så djupt problematiska som till exempel försäljningen av maskiner till gruvor i Kongo-Kinshasa?
Varför inriktar sig inte EKN sig i stället på att stödja svensk export med uttalade ambitioner att förbättra sociala och ekologiska villkor i exportlandet?

Konflikten i Kongo-Kinshasa har kallats för den dödligaste konflikten sedan andra världskriget. Även om omvärlden är tyst borde inte svenska myndigheter gömma sig bakom ”business as usual”. Det är dags för EKN att ta ett utökat socialt och ekologiskt ansvar. Annars borde myndighetens uppdrag reformeras. Det är kanske till och med dags att lägga ned EKN?

Trésor Singbo, grundare av Hope for Kinshasa.

Tommy Jensen, professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet.