Debatt: Vad händer när vår medkänsla tar slut?

Jag sätter in en tusenlapp på Unicefs konto och känner efter: faktiskt, samvetet har lättat några gram. Vanmakten har förvandlats till konkret handling, och förhoppningsvis kommer några av alla de barn som befinner sig på flykt få någonting för det, det vill jag tro. Som så många bedrövade medborgare skänker jag pengar, sorterar i barnens kläder, kör en svart sopsäck till närmaste hjälpcenter. Och när jag i backspegeln ser min femåriga dotters förväntansfulla ögon kan jag till och med le. Kanske är insikten över att hon är här hos mig, att hon är trygg och mår bra, det enda som behövs.

Men i nästa ögonblick sveper bilder av flyktingströmmar genom min skalle: där är de, som en orkan, på drift genom Europas ovälkomnande och våldsamma landskap, en vandrarande misär. Så har det varit hela sommaren. Gummibåtar och mörka vatten, räddningspatruller och flytvästar, övergivna lastbilar och människolik, överfulla tåg. Ett kollage av brustna drömmar. När jag blundar hör jag skrik, kvinnor, män och barn med förtvivlade ansiktsuttryck, de gör vad de kan för att hålla sig vid liv. Gränspoliser och taggtrådsstängsel, greker, makedonier och ungrare som under Europas gemensamma fana gör sitt yttersta för att ”kontrollera” tragedin. Värst av allt är bilden på den lilla pojkkroppen som vågorna spolat upp på en strand, den har etsat sig fast på min hjärnhinna, för alltid är jag säker på. Ser på min dotter. Hon har haft turen att födas i Norden där hon fått allt, till skillnad från alla barn som aldrig får en chans. Känslan av hopplöshet breder ut sig, jag inser att många fler kommer att dö.

Allting känns bekant, det är en berättelse som jag levt igenom: jag får dagliga flashbacks till 1992 och ett brinnande Bosnien. Där är jag, tio år. Jag springer upp och ner på min gata och med gråten i halsen ropar efter hunden, för mamma har sagt att det snart är dags att gå. Runt om i staden dånar granater, panikslagna människor rusar runt som dårar. Kaos. I horisonten syns mörka moln och jag har ingen jävla aning: inom loppet av några timmar kommer jag att bli flykting, och på sätt och vis fortsätta vara det livet ut. Bli av med allt, reduceras till ingen, och så småningom – utan att veta var att börja – tvingas uppfinna mig själv på nytt.

Klappar mig själv på axeln. Bra jobbat med tusenlappen. Också, bra jobbat alla facebookvänner som statusuppdaterar donationer, bra jobbat Europas civilsamhälle som äntligen börjat agera. Bra jobbat medier, som tävlar i texter och tv-inslag som sätter medkänslan i gungning. Det är mycket av samma nu, fördämningen har brustit, vi vältrar oss i vår egen empati. Men vad händer när vår medkänsla tar slut? För det kommer den garanterat att göra, som alltid. När berättelserna glöms, fotografierna börjar blekna, när rösterna tystnar. Vad händer då?

Jag är, med en blinkning till Gramsci, pessimist i tanken men optimist i handlingen. Alla dessa humanitära insatser, all denna kollektiva storsinthet som tillåter oss att äntligen må bra i vår egen mänsklighet, gör nämligen att cynikern i mig vaknar till liv, och säger: Är en död pojke på en strand vad som krävs för att samvetet äntligen ska vakna? Och vi hjälper så klart till, men inte genom en resning mot en korrumperad världsordning där politiker i hundkoppel agerar administratörer åt det globala kapitalet, utan genom att skänka en bit av vårt materiella överflöd. Vi har vaknat, vi hjälper de stackars flyktingarna, de stackars offren för denna ”katastrof” – som vore katastrofen orsakad av naturliga krafter och inte politiska intressen. Inte heller analyserar vi flyktingströmmens orsaker: att exempelvis försöka förstå hur USA:s invasion och totalkross av den irakiska samhällsstrukturen skapat myllan ur vilken IS kunde börja gro för att så småningom bli en bland andra faktorer som driver människor på flykt – det är mer invecklat än att swisha pengar till ett hjälporgan.

Den nuvarande världsordningen är ett system i vilket en handfull människor framstår som vinnare, och där en överväldigande majoritet får sina ben brutna. Men det är okej, för när katastrofen plötsligt förvandlas till livlösa kroppar och uppgivna ansikten, när den står på vår dörrtröskel och vädjar om att få komma in, då kan vi ju som vinnare i detta globala lotteri skänka en bit av vårt överflöd så att dessa benbrutna stackare kan köpa sig kryckor.

För att jag ska känna att mina handlingar räknas, i ett längre tidsperspektiv, behöver de bli något mer än humanitära hjälpaktioner, mer än droppar i en oändlig vattenpöl. Vad jag egentligen vill bidra till är en jordbävning som skakar om den rådande världsordningen. Som sätter orättvisor i brand. Skulle vi, överflödssamhällenas individer, komma samman i en sådan aktion skulle samtiden te sig mindre dystopisk och press på världens ledare skulle sättas på riktigt. I annat fall är jag rädd för att sopsäckarna med kläder bara kommer att växa. Min bittra slutsats är: så länge världspolitiken lyder under ett kallhamrat ekonomiskt system som backas upp av den väletablerade illusionen om valfrihet och alla människors lika värde – där miljöförstöring, nationalismer, rasismer, sociala orättvisor och förtryck får fritt spelrum – kan det mänskliga lidandet inte få ett slut.