"Vad gick fel i Ukraina?"

Användes verkligen diplomati och andra fredliga medel fullt ut för att försöka hindra tragedin i Ukraina? Jag vill hävda att så var fallet men att något därefter gick fel, mycket fel, skriver Pierre Schori (S), före detta statsråd och diplomat.

Två gånger har jag hört ledande politiker säga att de skulle invadera ett främmande land för att skydda sina medborgare. Den förste var Frankrikes jordbruksminister, senare premiärminister, Michel Rocard, som under en middag med Olof Palme på restaurang Aurora överraskade oss med att säga, att han aldrig skulle tveka att sända militär till Afrika för att skydda hotade fransmän. Den andre var Nigerias president Olusẹgun Ọbasanjọ, som under ett afrikanskt toppmöte i september 2005 hotade att invadera det krisande Elfenbenskusten där tiotusentals nigerianer befarades vara i livsfara. I de båda fallen stannade det vid hot men optionen fanns där.

Tidigare har USA har minst två gånger åberopat samma skäl. Den 25 oktober 1983 invaderades den lilla karibiska ön Grenada. President Ronald Reagan hävdade att man avsåg att skydda amerikanska studenter på Grenada , men såväl FN som Sverige fördömde invasionen i hårda ordalag. Den 20 december 1989 gav president George HW Bush order om en invasion av Panama. Han angav som främsta skäl att trygga amerikanska medborgares liv. Den 29 december 1989 fördömde FN:s generalförsamling invasionen som ett flagrant brott mot folkrätten.

Nu har president Putin hävdat samma doktrin. Våldsanvändningen är förkastlig, det finns inget i folkrätten som rättfärdigar den ryska maktdemonstrationen, inte heller principen 'Responsibility to Protect' (R2P) om alla staters skyldighet att skydda sin egen befolkning som antogs 2005 av FN. Mycket av fokus i R2P ligger på arbetet med att förebygga situationer där grymheter som folkmord kan förekomma. Att intervenera militärt skall vara den absolut sista tänkbara åtgärden, när diplomati, sanktioner och andra fredliga medel visat sig fruktlösa.

Frågan som måste ställas är om just diplomati och andra fredliga medel användes fullt ut för att försöka hindra tragedin i Ukraina. Jag vill hävda att så var fallet men att något därefter gick fel, mycket fel. Vad hände med det avtal som slöts efter många timmars förhandlande mellan alla berörda parter, och med hjälp av EU, så sent som den 21 februari? Var det demonstranterna på Majdan-torget som fick det att försvinna?

För Ukraina undertecknades avtalet av president Viktor Janukovytj och för oppositionen Vitalij Klytjko, Arsenij Jatsenjuk,och Oleh Tjahnybok. För EU de två utrikesministrarna, tysken Frank-Walter Steinmeier och fransmannen Laurent Fabious, i närvaro av Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski. För Ryssland signerades avtalet av Vladimir Lukin, som ”vittne”, som ombud för president Vladimir Putin. Sikorski informerade pressen att Ryssland hade spelat en konstruktiv roll för att få fram överenskommelsen och twittrade efteråt, att avtalet var “en god kompromiss för Ukraina”. Vita huset i Washington lovordade på sin webbplats oppositionens mod för att ha insett behovet av en kompromiss.

Samtidigt rapporterade BBC:s Gavin Hewitt att oppositionsledarna mötte buanden och kallades förrädare av demonstranterna på torget. BBC uppgav också att Sikorski sågs på video varna en av protestledarna att om han inte stödde uppgörelsen, så skulle krigslagar införas av regeringen och oppositionen råka illa ut. ”If you don’t support this deal you will have martial law, the army. You’ll be dead”.

Avtalet verkade vara ”en god kompromiss”. 2004 års författning skulle återinföras inom 48 timmar och en nationell försoningsregering bildas inom tio dagar. Presidentens makt skulle begränsas, och val till ny president skulle hållas senast i december 2014. En kommission skulle utreda våldet under ledning av regering, opposition och Europarådet. Regeringen lovade avstå från att utlysa undantagstillstånd och oppositionen från att använda våld. Illegala vapen skulle lämnas in till myndigheterna. Med den erfarenhet jag har av fredsförhandlingar och avtal om eld upphör och försoningsprocesser syns denna överenskommelse, undertecknad av alla relevanta aktörer, som ett av de mest långtgående jag sett. Samtidigt fick avtalet ett ovanligt starkt stöd av omvärldens viktigaste intressenter. Att få veta orsakerna till dess försvinnande från scenen är viktigt i sig men också för kommande kriser.

Priset för ett misslyckande i en gryende konflikt kan bli enormt högt. Att i första hand verka för en diplomatisk lösning och att vara trovärdig i sitt budskap är viktiga egenskaper för politiker. Att jämföra dagens Ryssland med Nazi-Tyskland och kalla Viktor Janukovytj, som fick 48,95 procent av rösterna i presidentvalet 2010 mot Julia Tymosjenkos 45,47, för en Quisling, är att misstolka historien. Quisling var aldrig folkvald, han var insatt av en ockupationsmakt.

Det är bra att FN finns på plats i Ukraina. Flera viktiga diplomatiska steg framåt för att lösa Ukrainakrisen har tagits av OSSE, som har alla europeiska länder plus USA som medlemmar, och av FN:s biträdande generalssekreterare Jan Eliasson i Kiev. Det finns konkreta planer på en kontaktgrupp inom OSSE och en observatörsstyrka till Ukraina, och Eliasson framhåller klokt vikten av ”ett verbalt eldupphör” för att nå för en politisk lösning. Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov har i samtal med EU:s utrikeschef Catherine Ashton sagt att avtalet från den 21 februari borde utgöra grunden för att stabilisera situationen i Ukraina. En viktig punkt där var att utreda ansvaret för krypskyttarnas och andras medvetna övergrepp.

I dagens drama i Ukraina kan vi bara hoppas på att förnuft och förhandlingar kan komma att övertrumfa hot och våld.