ETC Umeå
Debatt: V: Sjukhus är inte produktionsfabriker
ETC Umeå
Vi var ungefär 2 000 personer, som för ett par veckor sedan tågade genom Örnsköldsvik. Vi krävde att akut kirurgi ska finnas vid sjukhusen i Sollefteå och Örnsköldsvik och att BB i Sollefteå inte ska stängas den 1 februari. I dag när detta skrivs den 30 januari inleds en ockupation av BB i Sollefteå. I spetsen står nyblivna och blivande föräldrar.Det är skribenten och inte ETC Umeå som står för åsikten.
Tidigare under 2015 och 2016 har stora manifestationer genomförts i Kramfors, Härnösand och Sollefteå. Allt till försvar för en rättvis och jämlik vård för alla utifrån behoven. Vård även i inlandet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I ett Umeå-perspektiv gäller kampen vården i den södra delen av Umeå-regionen, delen söder om länsgränsen. Viktigare är att det som nu sker här i Örnsköldsvik och i resten av Ångermanland är en del av ett nationellt vårduppror. Det handlar om vår rätt till nära vård när vi behöver den. Det handlar om personalens arbetsvillkor och inflytande.
Den utlösande faktorn i Västernorrland var försvaret mot stora nedskärningar vid de mindre sjukhusen, som enligt landstingsledningen är nödvändiga av ekonomiska skäl. Huvudargumentet är att alla andra landsting gjort denna koncentration.
Vi i Vänsterpartiet har gått emot detta synsätt tillsammans med S-politiker från Kramfors och Sollefteå. Men det viktiga är den starka och breda sociala rörelse som utvecklats. Det har bildats aktionsgrupper med tusentals medlemmar, fackligt aktiva har gjort ett enormt arbete, aktiviteten är hög på sociala medier. Det är alla dessa som nu driver och utvecklar kampen. Vi som är ”vänster” måste stödja denna sociala kamp, precis som vi stöder strejker och annan klasskamp.
Denna rörelse har gått från motstånd mot nedskärningar till kamp för vårdens utveckling, för nya sätt att organisera och involvera personal och patienter. Våra sjukhus kan inte vara ”produktionsfabriker” där vi i stordriftens namn samlar ihop olika diagnoser på olika sjukhus. De måste garantera att patienterna, som i allt högre utsträckning är sköra äldre med flera diagnoser, kan få den vård de behöver utan att forslas runt mellan sjukhusen i ambulans. Den basala akuta vården inom kirurgi, ortopedi, medicin, kvinnosjukvård (inkl BB), barn och så vidare ska finnas nära på alla sjukhus. Vid kvalificerade insatser kan vi resa, till exempel till NUS i Umeå.
Ett viktigt krav är att vårdkedjan hålls ihop lokalt, ett ”sammanhållet vårdområde” där kommunens hemtjänst och boenden ingår tillsammans med primärvården och sjukhusen. Erfarenheterna är att det ger både en bättre och en billigare vård. Den första åtgärden är att återgå till lokalt ledarskap – att inte ha länsklinikernas smala stuprör som bas för organisationen. Ansvarig chef kan inte sitta 16 mil bort om personalen ska vara delaktig.
Lokal ledning är också viktig för att vården ska lyckas rekrytera och behålla personal. Det kräver också satsningar på personalens villkor – utbildning, vettiga scheman, högre lön, inflytande, arbetsmiljö. Då kan vi öppna vårdplatser och få stopp på den galopperande ökningen av stafettkostnader.
