Debatt: V: Genomskåda Fredrik Reinfeldts sista bluff

Skälet till att Fredrik Reinfeldt är den ende moderat som lyckats bli omvald sedan rösträttens slutliga genombrott 1921 är att han klarat att skifta fokus från Moderaternas faktiska politik till personligt förtroende och politiskt spel kring regeringsfrågan, skriver Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler.

Vad skulle du göra om du var politiker i knipa? Om dina opinionssiffror år efter år var erbarmliga. Om du hade misslyckats med ditt viktigaste vallöfte, att sänka arbetslösheten. Om din regering var ansvarig för den mest misslyckade affären med statliga bolag någonsin samtidigt som en annan skandal gällande vapenhandel höll på att brisera mitt i valrörelsen. Vad skulle du göra om dina viktigaste reforminstrument hette skattesänkningar och privatiseringar, och detta visade sig vara djupt impopulärt i det land där du dömts att försöka lyckas som politiker? Kort sagt – vad skulle du göra om du var Fredrik Reinfeldt och det valdagen närmade sig med förskräckande fart? Du skulle göra precis det som han med olika medel försökt hela tiden: att förskjuta fokuset till något annat.

Många politiskt aktiva och bedömare av politik tror att en regering som inte uppfyller befolkningens önskan eller misslyckats med sina vallöften till slut kommer röstas bort. Världen skulle onekligen vara bättre om så var fallet. I verkligheten är den dock full av halvdåliga och katastrofala regeringar som misslyckas och sitter kvar därför att de är skickliga på det politiska spelet.

Fredrik Reinfeldt är en mästare på att bli vald trots dåligt utgångsläge. Skälet till att han är den ende moderat som lyckats bli omvald sedan rösträttens slutliga genombrott 1921 är att han klarat att skifta fokus från Moderaternas faktiska politik – som alltjämt går ut på skattesänkningar och privatiseringar – till personligt förtroende och politiskt spel kring regeringsfrågan. Det är grundtesen i min bok Reinfeldteffekten.

Göran Persson, som han besegrade 2006 fick den mest negativa publicitet någon socialdemokratisk statsminister upplevt. Nästa opponent Mona Sahlin fick om möjligt en än mer hårdhänt behandling i vad som kallades ”ett av de mest utpräglade personvalen vi haft i Sverige” av Mikael Storåkers, chefen för den reklambyrå Moderaterna anlitade valet 2010.

Sedan Socialdemokraterna valt Stefan Löfvén – den förste partiledare på tre valrörelser som har kompakt stöd internt i sitt parti, en politiker utan historiskt bagage – är den strategin svårare. Varken försöken att ge sig på Löfvén direkt, eller undergräva trovärdighet via framtida koalitionspartners har ändrat några opinionssiffror. Därför har Reinfeldt försökt två andra knep: det första var att hitta en "game changer" via ett nytt politiskt område – världens flyktingkris.

När Reinfeldt höll sitt oroande sommartal om kriserna i världen, flyktingpolitikens kostnader och behovet av stabilitet var det överraskande för många. Här hade Reinfeldt i ett och samma tal lyckats positionera sig som det realistiska alternativet, gentemot den alltför hoppingivande Löfvén och det humanistiska alternativet till SD. Men viktigare var egentligen att flytta fokus. Från välfärd och jobb till flyktingar och ekonomi, det var uppenbart för alla. Mer subtilt flyttade han också fokus från inrikes till utrikes, alltså från sitt eget ansvar för problemen i Sverige till problem som inget av partierna kan ställas till ansvar för.

Emellertid misslyckades det försöket med allt – utom att ytterligare legitimera Sverigedemokraterna. Efter det har Reinfeldt egentligen bara ett knep kvar, den enda idé som talar för honom, och det är idén om att ”kaos” utbryter ifall han skulle förlora valet.

Från slutet av våren har jag hört samma ord från nära nog alla journalisters läppar: Reinfeldt kommer nog att förlora, men då blir det ”kaos”. Tonen är ofta intresserad snarare än skräckslagen hos journalisterna. Detta är ju Reinfeldts mästerskap – att sätta agendan för val. Det mest oroande är att Socialdemokraterna aningslöst spelar med. Deras argumentation handlar nu om att det blir kaos med Reinfeldt också! Väljarna har alltså bara kaos att se fram emot – en idé som spelar Reinfeldt rätt i händerna. Enligt DN/Ipsos 23 augusti 2014 vinner Löfvén många av grenarna i en förtroendestrid med Reinfeldt – inte minst vad gäller att ingjuta hopp om en bättre framtid. Men just när det gäller att leda Sverige genom kriser är det statsministern som har högst förtroende för krishantering.

Tack och lov är Reinfeldts tal om ”kaos” inte en realitet, utan en bluff. De troligaste utfallen på söndag är antingen en rödgrön regering eller någon form av mittenregering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som centrum.

Det tryggaste, och mest långsiktigt hållbara är förstås en rödgrön majoritetsregering. Det är självklart det som mitt parti föredrar, och vi har gjort det extra enkelt genom att enbart ställa ett krav som tydliga majoriteter av S och Mp-väljare håller med om.

Men om olyckan skulle vara framme, och Löfvén väljer att samarbeta högerut istället, så innebär det – hur illa vi än tycker om det – inte kaos.