Debatt: Utsatta kvinnor och barn riskerar att bli utan hjälp

Kvinnojoursrörelsen och de ideella kvinnojourerna har stöttat och skyddat våldsutsatta  kvinnor och barn i mer än 45 år. Med sin långa erfarenhet, mångåriga kunskap, utarbetade metoder och arbetssätt har kvinnojourerna tagit stort ansvar för att kvinnor och barn ska få leva ett liv fritt från mäns våld.  

Utvecklingen vi nu ser är oroväckande. Kvinnojourernas våldsförståelse, kunskap och erfarenhet osynliggörs. Kvinnor och barn som behöver stöd och skydd riskerar att stå utan hjälp. Den nuvarande politiken som är direkt fientlig mot kvinnojourernas verksamhet  begränsar kvinnor och tvingar dem till ett livsöde som innebär att bo kvar hos en våldsam  man.  

Tillståndsplikten, vars mål var att säkerställa kvalitén på skyddade boenden som drivs av  privata och ideella aktörer, har visat sig medföra allvarliga konsekvenser. Kvinnojourer i väst är en paraplyorganisation för kvinnojourer i Västra Götaland med 23  medlemsorganisationer. Vi ser allvarligt på att flera av våra kvinnojourer tvingas stänga ner  sina boenden och hela verksamheter. Vi riktar stark kritik till den samhällsutveckling vi ser och hur utsattheten ökar för kvinnor och barn men skyddet och omsorgen minskar.  

Vi ser ett ökat tryck på stödsökande som kontaktar kvinno- och tjejjourer direkt men långt ifrån alla får hjälp från socialtjänsten med en placering på skyddat boende. Insatserna har minskat men inte våldet och antalet stödsökande. 

Att möta de krav som kommer med tillståndsplikten blir svår för de ideella kvinnojourerna,  särskilt med de ekonomiska utmaningar som regeringen inte tar hänsyn till. Lagändringarna  medför även stora kostnader för samhället. Processen med att placera barn är komplicerad, långdragen och kostsam. 

Kvinnojourerna tvingas in i att utföra socialtjänst istället för att vara den  lågtröskelverksamhet som är tillgänglig för alla kvinnor, även de kvinnor som inte vill eller  kan få hjälp via socialtjänsten. Denna grupp blir nu bortglömd. 

Prioriterar byråkrati framför faktisk hjälp.

I en tid av ökande våld och nötande samhällsproblem borde vi göra allt vi kan för att  skydda de mest sårbara i vårt samhälle. De höga kraven gör att en vital resurs för kvinnor och barn som flyr våld går förlorad och de riskerar att stå utan skydd eller hjälp. 

I Sverige har vi länge varit stolta över vårt arbete för att skydda och stödja kvinnor som utsatts för mäns våld. Kvinnojourerna har spelat en avgörande roll i detta arbete, genom att erbjuda trygghet, stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Målet med reformen är att kvalitetssäkra stödet till kvinnor men resultatet har blivit ett annat.

Vi problematiserar att tillståndsplikten ofta prioriterar byråkrati framför faktisk hjälp. Istället  för att fokusera på att ge de mest behövande en plats att vända sig till, tvingas många jourer  lägga tid och resurser på att navigera i en komplicerad ansökningsprocess. Att möta kraven som kommer med tillståndsplikten blir för höga för kvinnojourerna, särskilt med de ekonomiska utmaningar som regeringen inte tar hänsyn till. 

Det förväntas att kvinnojourer ska bemanna de skyddade boenden med juridiska rådgivare, socialsekreterare och administrativ personal, samtidigt som statsbidragen sänks och kvinnojourerna får en svagare ekonomi. 

Dessutom kan de fasta kraven kring tillståndet leda till en homogenisering av  verksamheterna, där unika lokala behov och erfarenheter förbises. Kvinnojourerna är ofta små, lokalt förankrade organisationer som bygger sin verksamhet på lokala behov och erfarenheter, och en ensidig standardisering riskerar att skapa ett stort gap mellan vad som erbjuds och vad som faktiskt behövs.  

Vi bör även betänka den känslomässiga och psykologiska aspekten av dessa förändringar.  Många av de kvinnor som söker hjälp har redan genomgått traumat av att leva med en våldsam man. Att behöva konfrontera ytterligare hinder – som att en kvinnojour kanske inte alls finns kvar eller att den är begränsad av strikta krav och tillstånd – det kan leda till att kvinnor som behöver hjälp känner sig ännu mer isolerade och utan utväg. 

Tillståndsplikten borde ha inneburit trygghet, inre skydd, kvalitet och stöd – men istället har den lämnat våldsutsatta kvinnor och barn utan skydd. Reformen ignorerar det ideella arbete som kvinnojourerna byggt upp under snart 50 år och prioriterar byråkrati och vinstintressen framför humanitära värden. Detta är inte bara ett svek mot kvinnojoursrörelsen utan också mot alla de kvinnor och barn vars liv hänger på tillgång till en lugn och trygg plats med kunskap om våld.