Sri Lankas hälsominister Rajitha Senaratne uttalade nyligen att upp-emot 11 000 barn kan ha adopterats till västvärlden på ett kriminellt och korrupt sätt mellan åren 1970 och 1995.

Sverige har adopterat allra flest barn från Sri Lanka. Därför är det nu nödvändigt att en gång för alla utreda vad som egentligen hände när 3 500 srilankesiska barn adopterades av svenskar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I Sri Lanka uppstod den moderna internationella adoptionsverksamheten i samband med den västerländska turismens utveckling efter 1966.

När adoptionsaktiviteten var som mest intensiv mellan 1970 och 1995 genomfördes kring 13 000 utlandsadoptioner. Sverige har adopterat 3 500 barn från Sri Lanka och utgör därmed det största mottagarlandet i världen.

De första svenska adoptivföräldrarna var just turister som adopterade privat genom att vistas i landet under några veckors tid. De kontaktade och anlitade själva tjänstemän och advokater på plats för det nödvändiga pappersarbetet och inte minst så kallade ”child finders” vilka övertalade familjer och föräldrar att överlämna sina barn för adoption och i vissa fall också kidnappade och stal barn.

Under mitten av 1970-talet uppmärksammade representanter från svenska Socialstyrelsen att de privata adoptionerna pågick vid sidan av adoptionsorganisationens Adoptionscentrums verksamhet och konstaterade att det fanns starka tendenser till ren barnhandel samt att adoptionerna hade möjliggjorts av de billiga charterresorna till Sri Lanka.

Mot slutet av 1970-talet ökade efterfrågan på adoptivbarn från Sveriges och västvärldens sida medan tillgången på ”adopterbara” barnhemsplacerade barn var otillräcklig.

Denna krissituation ledde till framväxten av ”baby farms” där gravida mödrar togs in och födde sina barn vilka omedelbart lämnades för -internationell adoption. Dessa ”baby farms” utgjorde en mycket lukrativ affärsverksamhet i landet under 1980-talet och det tidiga 1990-talet.

Det är känt att svenska aktörer var djupt involverade i den kriminella och korrupta adoptionsverksamheten under denna period. Ett exempel är den verksamhet som involverade en srilankesisk affärsman, en svensk kvinna som var bosatt i Sri Lanka och den svenska adoptionsorganisationen SLBV.

Affärsmannen utmärkte sig som en lokal ”child finder” och var synnerligen effektiv vad gäller att hitta barn åt svenskarna. Han drev även hotellverksamhet och transportservice för de svenska adoptivföräldrarna.

Den 20 september i år sändes dokumentärfilmen Zembla: Adoptiebedrog på tv i Nederländerna vilken uppmärksammade adoptionerna från Sri Lanka till västvärlden mellan 1970 och 1995 och särskilt de barn som antingen stals eller de barn vars föräldrar övertalades att lämna bort sitt barn för adoption som såldes av en ”child finder” till västerländska adoptivföräldrar med hjälp av förfalskade dokument.

Efter att dokumentären sändes uttalade Sri Lankas hälsominister Rajitha Senaratne att han ser mycket allvarligt på det som har hänt: ”Det är fel, det är mot de mänskliga rättigheterna och mot dessa familjer – detta behöver utredas. Jag ska själv ta på mig ansvaret för den utredningen”.

Vi uppmanar nu Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd som ansvarar för den internationella adoptionsverksamheten i landet att kontakta den srilankesiska staten och följa upp den utredning som nu ska igångsättas i Sri Lanka samt även för svensk del gå till arkiven och utreda vad som egentligen hände i samband med att Sverige blev ett av världens största mottagarländer av srilankesiska barn. Bland annat har Danmark valt att göra just det men i Sverige har ingen hittills rapporterat om denna nyhet.

Vad som framkommit om adoptionsaktiviteten i Sri Lanka liknar i hög grad det som har hänt och tyvärr fortfarande händer i ett flertal länder som svenskar har adopterat ifrån såsom Colombia, Etiopien, Indien, Kina och Sydkorea.

Det är därför på tiden att Sverige både erkänner och tar på sig ansvaret för att alltför många av landets 60 000 utlandsadopterade har kommit hit på kriminella och korrupta grunder och inte minst att deras identiteter har manipulerats och raderats ut för alltid.

De förfalskade dokumenten drabbar inte bara de adopterade själva utan också deras biologiska föräldrar och deras adoptivföräldrar såväl som deras egna barn vilka inför framtiden tvingas ”ärva” sina föräldrars uppdiktade och fabricerade adoptionshistorier.