Debatt: Uppsala universitet motverkar hållbart klimat

Musa beskriver vikten av Holocen något som Johan Rockström, en av Sveriges mest ansedda klimatforskare, inledde sitt sommarprat med att berätta om förra sommaren. Holocen är vårt Edens lustgård på jorden säger Rockström, en geologisk tidsepok med ett förhållandevis stabilt klimat som möjliggjort bruk av jorden genom att årstider och regnperioder var förutsägbara. En förutsättning för vår mänskliga utveckling från primitiva jägarsamhällen. Motsatsen till Holocen är ett oförutsägbart klimat, ett klimat där temperaturökningar ger upphov till förändringar av nederbördsmönster och mer frekventa extremväder över tid. I dag är forskningen enig om att de accelererande klimatförändringar som vi ser till stor del är en konsekvens av mänskliga aktiviteter. Den insikten borde resultera i åtgärder för att minska vårt beroende av fossila bränslen och i förlängningen helt sluta förbränna dem. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Jag känner därför en skyldighet att berätta om hur Uppsala universitet motverkar den utvecklingen. 

För några veckor sedan installerades Kevin Andersson, Uppsala universitets andra gästprofessor inom klimatledarskap finansierat av den tidigare Uppsalastudenten och Skypegrundaren Niclas Zennström. I litteraturen hittar jag ett citat där Kevin argumenterar att ”Om vi vill ha en 50–50 chans att nå de beslutade mål som ska hålla oss under 2 graders uppvärmning och reduceringarna av utsläpp ska tillämpas differentierat mellan rika och fattiga länder, kommer vi behöva reducera våra utsläpp med 12 procent årligen och börja nu”. Men reduceringar med mer än 1 procent har bara åstadkommits under lågkonjunkturer och minskningar med mer än 10 procent endast efter den stora depressionen 1929. Värt att nämna är att Sveriges utsläpp ökade under det första kvartalet 2016 enligt statistik från SCB. 

Under installationen av den nya gästprofessorn sade Uppsala universitets nuvarande rektor Eva Åkesson att ”Tillsammans med andra institutioner runt om i världen har Uppsala universitet en skyldighet att göra vad vi kan för att få mänskligheten att ändra kurs i hur vi använder tillgängliga resurser”. Dessutom har jag under min utbildning till civilingenjör inom miljöområdet matats med kunskap om förnybara energikällor och om vikten att 80 procent av nuvarande fossila tillgångar måste stanna i marken för att inte äventyra 2-gradersmålet. 

Trots detta har Uppsala universitet fortfarande kapital investerat i fossilindustrin genom fondförvaltaren Uppsala akademiförvaltning (omkring 12 miljoner kronor fördelat i Shell och Chesapeake Energy enligt 2014 års redovisning). 

Det föreligger inte heller något ekonomiskt hinder för att divestera, det vill säga omplacera universitetets fondkapital från fossila till icke fossila investeringar. Något som styrks av rektorn för Stockholms universitet, Astrid Söderbergh, som nyligen var med och tog beslutet att Stockholms universitet skulle divestera. I samband med divesteringen sade hon ”I dag är det glädjande nog möjligt att placera fossilfritt utan att äventyra de övergripande målen som våra stiftelser har, alltså att generera avkastning som kan användas i utbildning och forskning. Då är det också självklart för Stockholms universitet att göra så, med tanke på att hållbar utveckling är så centralt både i vår utbildning, vår forskning och i vårt miljöarbete”. 

För ett universitet som utbildar studenter inom hållbar utveckling och som dessutom har instiftat en professur i klimatledarskap, borde divestering vara en självklarhet. Det är dags för Uppsala universitet att göra slut med fossilindustrin och börja vara den positiva kraft som man talar om att vara.