Debatt: Uppmuntra mediekritiken – även den dåligt formulerade

Konspiratoriskt. Det är ordvalet Dagens ETC:s ledarskribent Somar Al Naher använder för att beskriva kritiken av medierapporteringen kring Israels urskillningslösa bombande av Gaza de senaste månaderna. Al Naher skriver att enskilda publiceringar visserligen kan kritiseras men inte den samlade bevakningen och att begrepp som mediamakt är missvisande då medierna inte har någon samlad makt – att de bara består av enskilda publicister och självständiga, och ibland ”bångstyriga” reportrar.

Tvärtemot Al Naher välkomnar jag mediekritik, inte bara rörande enskilda artiklar och inslag, utan även sådan som riktar sig mot den samlade bevakningen av Israels krig i Palestina samt medias makt i stort.

Otaliga avhandlingar, böcker och vetenskapliga artiklar om höstens nyhetsbevakning av Israel och Palestina påbörjas just nu. Det är jag övertygad om. Men vi forskare är långsamma och det kan ta tid innan vi ser samlade forskningsresultat. Tills dess är det givetvis svårt att systematiskt urskilja teman i bevakningen. Det betyder däremot inte att politiska kommentatorer, aktivister och den breda allmänheten bör avstå från att kritisera medierna här och nu. Det är tvärtom viktigt att syna de etablerade nyhetsmedierna när man ser en diskrepans mellan medias verklighetsbeskrivning och den verklighet som man själv upplever eller ser representeras på andra plattformar. 

Viktig att lyssna till och försöka förstå om vi vill att journalistiken ska ha en roll att spela även i framtiden.

Ibland kanske allmänhetens kritik inte stämmer och ibland är den väl svepande, kanske till och med konspiratorisk. Men den är likväl viktig att lyssna till och försöka förstå om vi vill att journalistiken ska ha en roll att spela även i framtiden, om vi inte vill att 2023 ska vara ”året då media förlorade en generation”, för att citera Aftonbladets Anders Lindberg.

Att påstå att media inte har någon samlad makt är nästintill befängt. Visserligen stämmer det att de stora mediehusen har egna chefer (om än rätt få sådana då ägarkoncentrationen av svenska nyhetsmedier är väldigt hög) och att svenska journalister åtnjuter en hel del självbestämmande. Men det betyder inte att nyhetsmedia inte ska ses som ett gemensamt maktcentrum. Hur nyhetsmedier förhåller sig till och påverkas av andra maktcentra, som ekonomi och politik, har varit ett stort fält inom medieforskningen i flera decennier och det finns många studier som har visat på nyhetsmedias delaktighet i vidmakthållandet av status quo och de rådande klassrelationerna i samhället. 

Mediernas delaktighet i att konstruera och sprida rasistiska föreställningar är också väl etablerat i medieforskningen, inte minst genom utrikesbevakningen. Medieprofessorn Anna Roosvall konstaterar i sin avhandling ”Utrikesjournalistikens antropologi: Nationalitet, etnicitet och kön i svenska tidningar” från 2005 att orientalistiska diskurser om Mellanöstern och Nordafrika sprids genom utrikesbevakningen och att samhällen, människor och liv på dessa platser porträtteras som bakåtsträvande och som distinkt annorlunda från ”oss” i väst. Roosvall  menar att ”världen är klassindelad på utrikessidorna”, att vissa delar av världen där framstår som finare eller viktigare än andra, vilket resulterar i tystnad kring händelser på vissa platser. Eller att platser som Mellanöstern, Nordafrika och Ryssland helt enkelt framställs som ett hot mot det epicenter som Sverige och i förlängningen USA utgör.

En känd studie som använts för att förstå hur media rapporterar om krig återfinns i Edward S Hermans och Noam Chomskys ”The manufacturing of consent: The political economy of the mass media” från 1988. Författarna menar att de amerikanska nyhetsmedierna i stort utelämnar perspektiv och röster som motsätter sig eller utgör alternativ till den politiska och militära elitens agenda i krigstid och att de på så vis ägnar sig åt propaganda. Även om synen på media som propaganda har kritiserats genom åren har teorin använts för att förstå medias bevakning av amerikanska krig sedan dess.

Så nog finns det skäl att vara kritisk till medias makt och rapportering om vår omvärld.

Slutligen hävdar Al Naher att det är närhetsprincipen som styr nyhetsrapporteringen och får det att låta som en naturlag. För det första är inte principerna för vad som utgör nyhetsjournalistik konstanta – de kan ändras och kanske borde vi inte göra den uppdelning av världen som vi gör på nyhetsplats. För det andra gör man ofta en åtskillnad mellan kulturell och geografisk närhet när man talar om nyhetsvärdering. Amerikansk politik får exempelvis stor uppmärksamhet i svensk media på grund av en idé om kulturell närhet till USA. Utifrån samma logik borde händelser i Mellanöstern och Nordafrika få ännu mer uppmärksamhet i svensk media eftersom det idag finns många svenskar som har bakgrund i eller koppling till just Mellanöstern. Det är också med respekt för denna stora grupp svenskar som kanske aldrig har känt sig sedda eller representerade i svensk media som vi bör lyssna på kritiken om medierapporteringen om Israel och Palestina.  

I slutet av sin avhandling ställer Roosvall den viktiga och relevanta frågan: ”Vilken bild av verkligheten vill vi egentligen ha av utrikesjournalistiken?” Vill vi att utrikesjournalistiken främst ska ge plats åt en global ekonomisk, politisk eller militär elit? Och vill vi fortsätta förstärka rasistiska idéer om att människor på andra platser inte är värda lika mycket som oss? Om inte bör vi uppmuntra mediekritik, även dåligt formulerad sådan.