Debatt: "Ullenhag trixar skamlöst"

Att vi har en nästan obefintlig standard på sanningsvärde när det gäller information från Sveriges politiker är ett stort problem för demokratin, skriver Jonatan Krogh.

Mellan 2004 och 2008 publicerade Folkpartiet rapportserien ”Utanförskapets karta”. Syftet var att kartlägga utvecklingen av så kallade ”utanförskapsområden” där arbetslösheten var hög och skolresultaten låga. Det ökade utanförskapet ansågs vara resultatet av en misslyckad rödgrön politik, så med löften om sänkt utanförskap och blomstrande arbetsmarknad tog alliansen över makten. Efter 2008 slutade rapporterna följas upp.

För att undersöka om alliansen lyckats vända trenden efter sina åtta år vid makten publicerade tankesmedjan Den nya välfärden (DNV) nyligen rapporten Utanförskapets karta – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie.

”Mellan 2006 och 2012 växte antalet utanförskapsområden från 156 till 186” öppnar DNV med i rubriken till sin publikation och konstaterar att ”partiet var uppenbarligen övermodigt när det ’garanterade’ att vända trenden”.

En dag senare publicerar Folkpartiet stolt rapporten Utanförskapets Karta – En lägesbild av 2006-2012. I rapporten kommer Erik Ullehag fram till att antalet utanförskapsområden sjunkit från 156 till 155 mellan 2006 och 2012. Med andra ord att utanförskapet saktat ner och till och med minskat något under alliansens tid vid makten.

Dessa siffror tyckte Aftonbladet var värda att trycka, till skillnad från DNV:s mindre positiva resultat.

Hur kommer det sig då att rapporterna visar olika resultat, trots att båda baseras på samma statistik från SCB? Tino Sanandaji, författare till DNV:s rapport, ger oss svaret på sin blogg: ”En förklaring kan vara att Folkpartiet ändrat sitt sätt att beräkna utanförskap mellan 2006 och 2012 medan jag använder samma metod för båda år.”

På Twitter svarar Ullenhag bestämt att rapporten följt samma metod som tidigare, men läser man innehållet så står det i klartext att de har ändrat beräkningsmetoden på flera sätt. ”Det nya sättet att mäta skolresultat är förstås bättre, men det är aldrig lämpligt att ändra räknesätt mitt under en jämförelse av två tidpunkter. Folkpartiets rapport handlar just om ’utvecklingen’ sedan 2006, vilket gör jämförbarhet med tidigare år centralt”, skriver Sanandaji och föreslår att Folkpartiet redovisar båda siffrorna nästa gång: ”En lösning som ofta används vid övergång till nya metoder”. Det skulle förvåna mig om Ullehag inte upplysts om detta tidigare.

Att vi har en nästan obefintlig standard på sanningsvärde när det gäller information från Sveriges politiker är ett stort problem för demokratin. Att rapporten från DNV och Ullenhags skamlösa siffertrix passerar obemärkt över huvudet på den tredje statsmakten, medan FP skryter om sina framgångar, gör inte saken bättre. När det är fritt fram att manipulera statistik och ljuga i debatter kan man få vilken teori som helst att låta vettig, det ser vi tydligt på SD:s framgångar.

Alliansens syn på ärlighet har jag nyligen fått direkt erfarenhet av, efter att jag och andra medverkande i konstprojektet ”Äkta Moderaterna” blivit polisanmälda av M för vårt framträdande på Sergels Torg, där vi i rollen som Reinfeld-fundamentalister delade ut flyers med citat från stadsministerns egna böcker. Kritiken haglade från M och SD, som båda ansåg att denna typ av vänsterextremism var väldigt odemokratisk och oärlig. Man kan ju fråga sig vad som är störst hot mot demokratin – att göra böcker skrivna av den sittande stadsministern otillgängliga för folket, manipulera statistik och förtrycka kultur som kritiserar den sittande makten, eller volontärer som genom politisk satir försöker sprida information om vad statsministern hade för samhällsvision under sina första fyra år i Riksdagen.

Så länge det inte blir några konsekvenser för de politiker som medvetet ljuger, så kommer politiken fortsätta att vara ett smaklöst spel för folket, där pr, advokater och karismatiska retoriker fortsätter vinna val, i stället god kunskap om hur man för samhället framåt. Arbetet som politiker bör innebära ett stort ansvar och att som förtroendevald vilseleda folket man är anställd att representera borde enligt mig kunna leda till både böter och fängelse om det går att bevisa, men tills vidare vore uteslutning från yrket vid upprepade övertramp ett bra steg i rätt riktning.

Med det sagt hoppas jag Ullenhag tar tillfället i akt och lämnar över ansvaret för svensk integrationspolitik till någon som tar sitt jobb på allvar.

I synnerhet eftersom även statistiken i den första rapportserien visade sig vara manipulerad.