Ulf Kristersson måste ta större ansvar när journalister hotas

Förhoppningsvis leder de senaste veckornas uppmärksamhet kring politikers agerande gentemot våra fria medier till en större diskussion om vilka hot mot vår demokrati som detta skapar i förlängningen.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141

Vi ser ett mönster där moderata politiker med framstående positioner systematiskt försöker underminera förtroendet för mediernas rapportering. Huvudtemat har varit att dag efter dag i sociala medier försöka göra gällande att mediernas rapportering inte är något att lita på.

Andra teman har varit grundlösa konspirationsteorier om att rapportering om klimatförändringarna, mänsklighetens ödesfråga, har varit ett utslag av partipolitik, och inte ett uttryck för seriös journalistik. Nu senast har agerandet eskalerat till att en ledande moderat politiker poserat med vapen och insinuerat att det råder krigstillstånd mot medier. Retoriken känns igen från högerpopulistiska och högerextrema politiker från andra länder. Sverige ska inte gå den vägen.

Därför oroar det mig att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson, som aspirant på statsministerposten, inte tar ett större ansvar. Kommer samma slapphänthet få fortsätta om Ulf Kristersson intar Rosenbad? Kommer en moderatledd regering tolerera, ja till och med sanktionera, att höga partiföreträdare attackerar de medier som inte rapporterar i enlighet med en moderatledd regerings agenda?

Jag har under mandatperioden rest över hela landet, besökt lokalredaktioner och pratat med sammanlagt hundratals journalister. Journalistyrket är svårt och tufft och kräver yrkeskunnighet och integritet. Det är ett arbete som innebär svåra medieetiska vägval. Det är dessutom en tuff arbetsmarknad med osäkra anställningsförhållanden. Journalister är ofta utsatta för smädelser och rena hot, men har sällan det skydd som ibland skulle behövas. Varje dag går journalister till jobbet, i full förvissning om att de även denna dag kommer att behöva ta emot allt från hån och häckel, till rena hot.

Det systematiska krypskyttet mot medierna är precis vad vårt samhällsklimat inte behöver. Det upptrissade tonläget kan få ett antal allvarliga effekter:

För det första leder det till att förtroendet för medierna eroderas. Det är oerhört allvarligt om medier, som arbetar utifrån en väl etablerad medieetik och med utgångspunkt i den publicistiska professionen, inte längre åtnjuter allmänhetens förtroende. Självklart kan en kritisk diskussion vara berättigad, men den måste vara välgrundad, ske i respektfull ton och ha någon sorts förankring i verkligheten. När mediekritik slår över i hets och propaganda skadas förtroendet på ett sätt som kan bli irreparabelt. Vi kan se hur systematisk propaganda mot medierna skadar demokratin i andra länder. I förlängningen undermineras förtroendet för det etablerade i allmänhet, för politiken, för vetenskap och kunskap, för universiteten och kulturinstitutionerna. En del politiker må frestas att plocka tillfälliga poänger och håva in några gapflabb på sociala medier, men i förlängningen är vi, samhället och demokratin, alla förlorare. Vi ser runt om i världen vilka skadliga effekter den här sortens populism har för demokratiska samhällen.

För det andra leder smutskastningen av medierna till ett förpestat samhällsklimat som skrämmer bort människor från den offentliga debatten. Vi som är politiker har stor påverkan på tonen i det offentliga samtalet. Ledande politiker sätter exempel för hur man kan agera och diskutera i den offentliga sfären, och om hätskhet, hånfullheter och avsiktliga missförstånd dominerar, kommer snart hela debatten ta intryck av det. Vi får ett tonläge som gör att vanliga människor inte finner det värt priset, och inte vågar, delta i debatten, eller engagera sig partipolitiskt. Det skadar yttrandefriheten, politiken och den öppna debatten.

För det tredje kan tongångarna leda till direkta, högst påtagliga effekter för enskilda journalister. Vi vet av bitter erfarenhet att det finns mindre nogräknade personer, som tar intryck av hur ledande opinionsbildare uttrycker sig och som är beredda att gå från ord till handling. Det är inte långsökt att befara att instabila personer helt enkelt upplever sig finna sanktion för direkta aktioner då ledande politiker poserar med vapen och påstår sig befinna sig i krig. Om den här retoriken får fäste kan det innebära en risk för enskilda journalisters säkerhet.

De undanglidande ursäkter som brukar framföras, då en makthavare agerat olämpligt, är att allt bara är på skoj, bara ett skämt eller bara politisk satir. Det må vara sant att det är så, men det hindrar inte att hånet och hoten kan få de skadliga konsekvenser som jag beskrivit. Att allt är på skoj hjälper inte den dag vi står utan förtroende för våra institutioner. Att allt är ett skämt hjälper inte då vanliga människor inte vågar uttrycka sin åsikt. Att allt är satir hjälper inte de journalister som faktiskt utsätts för konkreta hot som en direkt följd av att hat och hot upplevs vara sanktionerat från politiska makthavare. Denna postmodernt relativistiska inställning är en farlig väg att beträda. Sant och falskt, rätt och fel blir plötsligt en fråga om perspektiv och ideologi, och fasta värden hamnar i upplösning.

När den liberala demokratin fungerar som bäst är det journalisterna som granskar de politiska makthavarna. Inte makthavarna som, ivrigt påhejade av supporters på sociala medier, granskar och förlöjligar journalisterna, som ju bara försöker göra sitt jobb.

Jag hoppas på ett tydligt svar från Ulf Kristersson. Vi som är ledande politiker i Sverige, oavsett parti, måste ta vårt ansvar. Därför uppmanar jag alla politiker som deltar i debatten: Försök tänka efter vilka signaler era beteenden sänder! Polemisera hårt i sak! Delta i debatten! Men håll er sakliga! Dessa sista veckor inför valdagen har vi mångas uppmärksamhet, låt oss gemensamt sträva efter att vara goda förebilder i debatten.