Debatt: Ukraina behöver fredsrörelsens stöd – inte bara militärens

Min medlemstidning, Svenska Freds- och skiljedomsföreningens tidning Pax, har som huvudrubrik på sitt senaste nummer ”Svenskt Natomedlemskap historisk felprioritering”. Men den verkliga felprioriteringen just nu är den svenska fredsrörelsens fixering vid motståndet mot svenskt Natomedlemskap. Det är en avspegling av den förvirring som drabbat i stort sett alla demokratiska folkrörelser även globalt. 

Den närmast totala frånvaron av effektiva, folkliga protester och demonstrationer mot invasionen i Ukraina innebär att motståndet nästan helt överlåtits till militären.  

Resultatet är att militären nu åtnjuter en högre status än någonsin efter andra världskrigets slutskede och att vapenindustrin gör rekordvinster. Sipri noterar att världens militära kostnader på ett år ökat med 8,5 procent till en ny rekordnivå på 2 240 miljarder räknat i USA-dollar.  

Det gagnar diktaturen, generalerna och krigsindustrin i Ryssland, men också andra diktaturer och alla militärindustriella komplex i såväl nord som syd, öst som väst.  

Krig och militarism bygger på en absolut maktkoncentration som triggar de auktoritära, fascistiska och nazistiska rörelser som nu utgör ett växande hot mot demokratin även i Europa och USA.

Just nu är det Vladimir Putins militärindustriella komplex, med världens största kärnvapenarsenal, som bedriver ett hänsynslöst utnötningskrig i en spirande demokrati mitt i det Europa där en sviktande demokrati är trängd men fortfarande som starkast sett i ett globalt perspektiv. 

Och Putinregimens krav är precis detta: total underkastelse under diktaturens och militarismens hot om ömsesidig total förintelse. De demokratiska ländernas freds- och folkrörelsers passivitet är ett svek först och främst mot det ukrainska folket, men också mot det ryska folket och hela mänskligheten. Hårt pressade ryska kritiker mot krigspolitiken måste just nu känna sig fruktansvärt ensamma. 

Svenska freds- och folkrörelser måste omedelbart samlas och rikta en gemensam uppmaning till sina internationella motsvarigheter om samordnade demonstrationer mot det pågående utnötningskriget i Ukraina och ett löfte om stöd direkt riktat till ryska kritiker mot krigspolitiken.  

Det borde vara möjligt främst i Europa, USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland men också i Brics-länderna och flera länder i Latinamerika, Afrika och Asien. En samlande paroll kunde vara: 

Rysk militär ut ur Ukraina, omedelbart och villkorslöst. 

Vi som varit med ett tag vet att folklig mobilisering, demonstrationer och massmöten, kan göra skillnad. Det hade en avgörande betydelse under 1960- och 70-talen mot USA:s förlängda krig i Sydostasien och för ANC:s och andra befrielserörelsers kamp mot kolonialmakterna för demokrati i Södra Afrika. 

Folklig mobilisering var också möjlig under 80-talet. Över fyra miljoner namnteckningar samlades in. Två långa, strapatsrika fredsmarscher med hundratals deltagare som 1981 gick till fots från Köpenhamn till Paris och 1982 från Sverige via Finland genom Sovjetunionen via Moskva till Minsk i Belarus. 

I Europas stora städer deltog åren 1981 till 1986 över fem miljoner demonstranter i de återkommande demonstrationerna. Den största enskilda demonstrationen, med över en miljon deltagare, gick den 12 juni 1982 genom New York, från FN:s huvudkontor till Central Park. 

Den kraftfulla fredliga folkopinionen hade en avgörande betydelse i kampen mot det växande kärnvapenhotet konkretiserat i planerna på ”Stjärnornas krig” och hotet om hundratals nya kärnvapen i Europa på båda sidor om järnridån. Folkopinionen bidrog också till förhandlingar som ledde till en minskning av antalet kärnvapen i världen från cirka 70 000 till idag cirka 15 000, även om det dessvärre fortfarande är tillräckligt för att förstöra alla förutsättningar till liv på vår planet.

Dagens små gruppmöten ­utanför ryska ambassader är ­enbart patetiska. Nu krävs massiva fredsdemonstrationer i alla demokratiska länder mot invasionen i Ukraina, den militära upprustningen, kärnvapenhotet och de militärindustriella komplexen.  

Det bör ses som en långsiktig kamp i två faser. Först mot invasionen i Ukraina och för en demokratisering av Ryssland. Sedan mot de högerextremistiska krafter som nu växer sig allt starkare inom EU- och Nato-länderna, där det verkliga skräckscenariot är en ny period med Donald Trump som president i USA.  

Det är som den unga ukrainska Nobelpristagaren Olexandra Matviichuk sa 5 augusti i Sveriges Radio, P1 Morgon. Kriget i Ukraina har utvecklats till en ”global konflikt mellan demokrati och diktatur”.