Det nya partiet ska heta BSW (Bündnis Sahra Wagenknecht) och bygger helt på hennes person. Enligt opinionsmätningar kan fler än 15 procent av tyskarna tänka sig att rösta på Wagenknechts politik. Besvikelsen med den tyska regeringen med dess gröna, liberaler och socialdemokrater är stor i landet. Blandningen av kritik mot den stora invandringen och kopplingen mellan stödet till Ukraina och stigande priser har ett betydande gehör inte minst i de östra delarna av landet. Den mediala uppmärksamheten lär bli enorm.
I juni nästa år är det val till EU-parlamentet. Det blir ett perfekt första val för det nya partiet. Tyskland har en femprocentsspärr i val till förbundsdagen men saknar spärrgräns i val till EU-parlamentet, och många kan tänka sig att proteströsta eller prova något nytt i ett EU-val. I ett EU-val kan det dessutom gå bra utan att man byggt upp den stora partiorganisation som krävs för att bedriva valkampanjer inför val till förbundsdagen eller tyska delstatsparlament. Wagenknecht kommer sannolikt att redan nu få med sig ett par ledamöter i förbundsdagen från die Linke vilket ger en plattform för att synas i debatten.
Det nya partiet ser ut att kunna ta väljare från flera håll. Ett visst avhopp från die Linkes väljare lär ske, men även bland missnöjda socialdemokrater. Den stora potentialen finns dock bland partilösa och väljare till högerextrema AfD som just nu är största parti i många tyska opinionsmätningar. Många AfD-väljare är ekonomiskt utsatta, invandringskritiska och vänligt inställda till Putins Ryssland. Det nya Wagenknechtpartiet kan ta medvinden från de tyska högerextremisterna.
Men det nya partiet lär också få stora utmaningar. Borgerliga medier har tyckt om att lyfta fram Wagenknecht för att hon har splittrat vänstern, nu lär den kritiska granskningen av det nya partiet istället bli hård. Ett nytt parti, inte minst men invandringskritisk profil, drar ofta till sig udda och extrema personer som säger konstiga saker. Det skapar problem. Sahra Wagenknecht har varit en mästare på att skapa rubriker och elda på interna konflikter, men frågan är om hon förmår hålla samman och bygga upp ett nytt parti med allt som det kräver. Att göra ett bra val till EU-parlamentet är en sak, men att bygga ett långsiktigt alternativ i tysk inrikespolitik är något helt annat.
För die Linke är utbrytningen en utmaning, partiet har varit i tillbakagång under flera år och denna kris förstärks nu. Partiet kom in i förbundsdagen med nöd och näppe i valet 2021 och har förlorat flera delstatsval. När Wagenknecht nu lämnar skutan lär partiet få för få ledamöter i förbundsdagen för att räknas som en formell fraktion. Det innebär en risk för ökad politisk marginalisering, uppsägningar av personal och ekonomiska utmaningar.
Men avhoppet var på inget vis oväntat. Konflikten med Wagenknecht har pågått i åratal och sedan länge passerat den punkt då man skulle kunna finna en lösning. Många inom die Linke drar nu en lättnadens suck och ser avhoppet som en möjlighet till omstart för partiet.
Äntligen kan man få arbetsro och föra fram ett mer sammanhållet och trovärdigt politiskt budskap som inte omedelbart ifrågasätts av Wagenknecht på avgörande punkter.
Det finns en betydande vänsteropinion i Tyskland, i en tid med missnöje med en regering med de gröna och socialdemokraterna borde ett väl fungerande vänsterparti kunna växa rejält.
Die Linkes utmaningar är större än Sahra Wagenknecht. Partiets ledande företrädare är relativt okända, man kombinerar dessutom två partiordföranden med två ordföranden för gruppen i förbundsdagen som talar för partiet, det skapar otydlighet. Partiet framstår som splittrat i flera frågor och interna konflikter blir ofta publika.
Den tyska vänstern har viktiga vägval framför sig. Ska man rikta sig främst till unga radikala i storstäderna som sätter klimatet främst eller till äldre ekonomiskt missnöjda? Kan man skapa en mer sammanhållen profil med ett tydligare budskap? Ska partiet vara ett protestparti för en brokig vänster eller, som i flera delstater, ett parti som regerar och bedriver realpolitik?
Den tyska vänstern har skjutit avgörande val framför sig. Om man hanterar dem rätt kan det bli en nytändning i partiet.
Möjligen finns det en parallell i svensk politisk historia. När VPK reformerades under CH Hermanssons ledning på 1960-talet förändrades partiet i vänstersocialistisk riktning. Partiet började kritisera bristen på demokrati i kommuniststyrda länder och fördömde Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968. VPK öppnades för nya rörelser, miljötänkande och feminism. Mot denna utveckling fanns det en liten men högljudd Moskvatrogen minoritet som ständigt sa emot partiledningen. 1977 bröt de sig ur VPK och bildade eget. Politiska bedömare förutspådde att inget av partierna skulle komma in i riksdagen. Men istället fick VPK många nya medlemmar som inte velat gå med i partiet tidigare och det blev en mindre valframgång i valet 1979.
Kanske har die Linke en liknade möjlighet idag, frågan är om partiet förmår ta den.
