Debatt: Twitter och politiker i samlad attack mot offentliga medier

I april orsakade Elon Musks Twitter uppståndelse när plattformen stämplade flera offentliga medieföretag, däribland National Public Radio (NPR) i USA, BBC i Stor­britannien och CBC i Kanada, som ”statligt anknutna” eller ”statligt finansierade”. Dessa medier, som finansieras med allmänna medel och är redaktionellt oberoende, gav hårt motstånd genom att minska – eller som NPR, helt avsluta – sin aktivitet på plattformen som svar. 

Twitter tog slutligen bort dessa kontroversiella taggar, men samtidigt tog de bort liknande stämplar från exempelvis Rysslands RT och Kinas Xinhua, som aldrig har försökt dölja sin identitet som regeringsstyrda propagandakanaler. 

Det överraskande i Twitters fall var dock inte bristen på en ­sammanhängande policy för stämplar, utan snarare ­förvirringen kring public service-mediernas uppdrag. Genom att gruppera RT och Xinhua tillsammans med Sveriges Television (SVT), NPR och BBC ignorerade Twitter det kännetecken som skiljer statskontrollerade medier från offentliga medier: redaktionellt oberoende. Xinhua skapades till exempel för att sprida regerings­godkända meddelanden på uppdrag av det kinesiska kommunistpartiet (CCP). BBC är däremot skyddat av strukturer som hindrar politiker från att ingripa i den redaktionella besluts­processen. 

Tyvärr har de tydliga, och tidigare uppenbara, skillnaderna mellan statskontrollerade och offentligt ägda medier suddats ut under de senaste åren. Detta på grund av attacker från politiker som agiterar mot kritisk rapportering och privata medier, som i många länder har försökt att destabilisera de offentliga mediernas styr- och finansieringsmodeller. 

Detta har lett till uppmaningar – och till och med kampanjer i fallet Storbritannien – att minska utrymmet för oberoende offentliga medier. Enligt uppgifter från 2022 som samlats in av State Media Monitor, ett forskningsprojekt som omfattar 157 länder, saknar nu cirka 84 procent av 595 statliga och offentliga medier i världen redaktionellt oberoende. 

Av de 102 public service-medier som har redaktionellt oberoende finns två tredjedelar i Europa, Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. I stora delar av Mellanöstern och Nordafrika, Afrika söder om Sahara och Asien har det aldrig funnits några oberoende offentliga medier. 

I Europa har 51 procent av alla offentliga och statliga medier redaktionellt oberoende – en betydligt högre koncentration jämfört med andra regioner i världen. För en kontinent som är stolt över att vara födelseplatsen för offentliga medier är dock spridningen av redaktionellt styrda medier oroande. 

Detta är särskilt tydligt i stora delar av Östeuropa, där försöket att omvandla tidigare statliga medier till oberoende offentliga medier inleddes i och med kommunismens fall på 1990-talet. Omfattningen av misslyckandet kan dock ses i Bulgariens BNT, Ungerns MTVA, Polens TVP och Polskie Radio och Serbiens RTS, som alla fungerar som språkrör för sina länders regeringar. De enda undantagen, och verkligt oberoende public service-bolag i denna region, är offentlig radio och tv i Tjeckien och tv-bolaget LRT i Litauen.   

Men även i de fall där offentliga medier har uppnått redaktionellt oberoende finns det sårbarheter. Det offentliga programföretaget i Slovenien, RTVSLO, har till exempel utkämpat en bitter strid med landets tidigare populistiska premiärminister, Janez Jansa, om programföretagets styrande organ. Denna taktik används ofta av politiska myndigheter i regionen – inklusive sådana som Viktor Orbán, vars allierade nu kontrollerar Ungerns medieråd – för att få kontroll över offentliga medier. Tack vare ett domstolsbeslut i maj förra året utses RTVSLO:s verksamhet nu gemensamt av grupper i det civila samhället och dess personal, snarare än av parlamentet – en åtgärd som bör upprätthålla programföretagets självständighet. 

Attacker mot offentliga medier blir allt vanligare även i Västeuropa. I Storbritannien har en högerrörelse drivit en kampanj för att ”avfinansiera” BBC. Storbritanniens nationella programföretag finansieras genom en licensavgift som alla hushåll i Storbritannien är skyldiga att betala. Den nuvarande konservativt ledda regeringen överväger att se över den licensavgiftsbaserade finansieringsmekanismen, men experter från alla sidor av det politiska spektrumet har varnat för att ett avskaffande av denna modell skulle kunna destabilisera stationen och äventyra dess oberoende. 

På liknande sätt står ORF i Österrike, som inrättades som ett oberoende offentligt program­företag genom en folkomröstning på 1960-talet, nu inför en kris som drivs av ökat politiskt tryck och en finansieringsreform som skulle ­beröva företaget dess licens­avgifter från och med 2024. 

Även i Italien fick det statliga tv-bolaget RAI – som historiskt sett har varit föremål för inblandning via sin styrelse – se sin vd avgå till följd av en ”politisk konflikt”.   

Det är sant att public service-företagen måste anpassa sig till tiden och justera sitt utbud, särskilt om de ska kunna locka en yngre publik. Och om de ska kunna uppnå detta måste de anpassa sina finansieringsmodeller och styrningsstrukturer för att ge publiken större inflytande över programmen och för att kunna konkurrera i den digitala miljön.  

För att en sådan övergång skall lyckas kommer det dock att krävas skyddsåtgärder mot politiskt inflytande och instabila marknader under resans gång. I många länder talar vi om programföretag som är ensamma om att upprätthålla starka redaktionella riktlinjer, opartiska medier som är bäst lämpade att slå tillbaka mot desinformation och politiska försök att försämra medieklimatet. De behöver utan tvekan reformer, men de behöver också stöd. I en tid av osanningar utgör SVT, NPR, BBC och andra oberoende tv-kanaler en ovärderlig källa till nyheter, fria från partiskhet och vinkling, för miljontals medborgare. Om vi misslyckas med att erkänna och försvara deras unika status och värde för samhället kommer vår demokrati att försämras ytterligare.