Debatt: Tvinga inte tillbaka ­rohingyer till förtryck

Hur tror du att din framtid ser ut?” Som humanitär hjälparbetare för Oxfam är det en fråga jag ställt många gånger förut, på många olika platser i världen. Ofta leder det till diskussioner om människors ambitioner, planer och drömmar.

Men när jag ställer frågan till rohingyer på flykt är det annorlunda. Ofta möts jag av tomma blickar och misstro. Människor verkar inte kunna föreställa sig en framtid utan rädsla. Och tyvärr är deras oro berättigad.

”Vi är oroliga över att skickas tillbaka till Myanmar,”säger flyktingkvinnan Asima där vi sitter i rohingyernas flyktingläger i Cox’s Bazar, Bangladesh.

Idag bor nära en miljon rohingyska flyktingar i de provisoriskt uppbyggda lägren där de får stöd av Bangladeshs regering och hjälp­organisationer. Majoriteten anlände förra året, efter att de flytt undan en våldsvåg i Myanmar: deras byar jämnades med marken, människor mördades, kvinnor våldtogs.

Häromveckan tillkännagav regeringarna i Myanmar och Bangladesh att man ska börja skicka tillbaka flyktingar över gränsen, vilket inleddes i förra veckan. Inledningsvis är det en grupp om runt 2 300 personer som går ett osäkert öde till mötes. FN har kritiserat beslutet och säger att folkmordet de flytt ifrån fortfarande pågår.

Många flyktingar är livrädda. De har gått igenom det här förut. På 1970- och 90-talen flydde rohingyer till Bangladesh efter att ha utsatts för förföljelse i sitt hemland. Efter en tid i flyktingläger skickades de tillbaka, trots att inga stora förändringar skett.

Dagens flyktingkris handlar inte om en enskild händelse. Det handlar om årtionden av diskriminering av rohingyer i Myanmar – vad FN kallar ett ”pågående tillstånd av allvarlig, systemisk och institutionaliserat förtryck från födsel till död.”

Livet i Bangladeshs flyktingläger är långt ifrån en dans på rosor. Det är trångt, otryggt och råder brist på både mat, vatten och toaletter. Människor jag pratar med säger att de vill hem. Men bara när det är säkert, när de kan få leva i frihet.

Rohingyer i Myanmar nekas medborgarskap och reserestriktioner gör det omöjligt för dem att lämna sina hem för att arbeta, utbilda sig eller söka läkarvård. De senaste sex åren har 128 000 rohingyer hållits instängda i trånga läger i Rakhine, där de varit beroende av nödhjälp. Detta är framtiden flyktingarna är rädda för.

För att rohingyer ska ha en trygg framtid måste deras rättigheter i Myanmar garanteras. Människor ska få återvända till sina byar, inte tvingas in i läger. Det är också viktigt att de skyldiga ställs inför rätta. ”Om människor inte straffas för vad de gjort mot oss kan vi inte återvända. Vi kommer inte känna oss säkra,” säger en kvinna till mig.

Det internationella samfundet har en roll i att få det här att hända, genom ökade diplomatiska insatser för att säkerställa att situationen i Myanmar verkligen förändras.

När situationen förbättrats rekommenderar FN:s flyktingchef att Myanmar tillåter ett antal flyktingar att besöka landet för att dra sina egna slutsatser, innan de går med på att återvända permanent.

Det är dags att få ett slut på årtionden av förföljelse och flykt. Att låta kvinnor som Asima tänka på framtiden utan att känna skräck och att nästa generation får växa upp i fred.