Debatt: Turkiet planterade PKK-spåret 1986 – nu går det i repris

I sin bok ”Uppdrag Olof Palme” (Tiden, 1987) uppgav Håkan Hermansson och Lars Wenander att den svenske högerextremisten Bertil Wedin från sin bostad i den av Turkiet ockuperade delen av Cypern försökte 1986 sälja bevis för att PKK låg bakom mordet på Olof Palme.

Det var samme Wedin som den 29 april 1986 sökte komma fram till UD:s kabinettssekreterare med sin desinformation. Han ville i utbyte för information om påstådda medlemmar i mordgruppen få ett nytt svenskt pass, Wedin var redan då känd som kollaboratör med den sydafrikanska apartheidregimens spionorganisation Boss.

Vi kan idag presentera nya uppgifter om att det i själva verket var Turkiet som låg bakom PKK-spåret. En tillbakablick i de största turkiska tidningarna Hürriyet, Milliyet, Tercüman och Günaydin, mellan den 3 och 11 mars 1986, dagarna efter mordet på Olof Palme, visar utan tvekan, att den turkiska säkerhetstjänsten (Mit) pekade ut PKK som ansvarigt för mordet på den svenske statsministern. Redan tre dagar efter mordet på Palme, alltså den 3 mars 1986, har tidningen Tercüman, megafon för Mit, denna rubrik: ”Apo-anhängare (Öcalans smeknamn) står bakom mordet på Olof Palme.” Och: ”PKK-militanter har tagit initiativ till mordet på Palme efter att den svenska regeringen nekat Abdullah Öcalan visum”, lyder ingressen i samma artikel.

Den 6 mars 1986 anklagar tidningen Günaydin PKK för mordet på Palme, utan bevis och utan indicier.

Den 11 mars 1986 hyllar tidningen Tercüman Turkiets säkerhetspolis med rubriken ”Mit (turkiska säkerhetstjänsten) ska lösa gåtan”. I artikeln kan vi läsa bland annat följande meningar:

”Misstankarna mot PKK för mord­et på Palme har lett till att Säpo inlett ett tätt samarbete med den turkiska säkerhetstjänsten. Säpo värderar högt upplysningar som kommer från den turkiska säkerhetstjänsten. Listor och fotografier som skickats från Mit utreds.”

Det finns med andra ord ett klart samband mellan PKK-spåret efter Palmes död 1986 och dagens turkiska utpressning mot Sveriges Nato-ansökan.

Samma smutskastning av svensk­a kurder/kurdsvenskar från Ankara nu som då och samma fake news för att vinna billiga poäng i vad som verkar vara en inrikes polemik inför nästa års val.

När väl detta smutsiga spel klarläggs behöver inte Sverige göra ovärdiga eftergifter om ännu hårdare tag mot terrorism med obefintlig kurdisk-svensk an­knytning och oanständig vapenförsäljning till Turkiets olika krig mot kurder.

Att det också handlar om att stå upp för tiotusentals svenska medborgare visar bland andra Rakel Chukri i en ledare i Sydsvenskan i maj i år: ”Är det öppen jaktsäsong på svenska kurder nu?”

Kan Ankara efter 35 år äntligen avfärda PKK spåret som alla officiella svenska utredningar redan har gjort?

Detta måste nu bli en ange­lägen fråga för de svenska Nato­förhandlarna att reda ut.

Socialdemokratins solidaritet med det kurdiska folket, som likt det palestinska saknar ett hemland, går tillbaka över 50 år i tiden.

En central person var då människorättskämpen Mahmut Baksi som 1971 bosatte sig i Sverige efter att ha dömts till 15 års fängelse i Turkiet för ”kurdisk propaganda”. Baksi skrev böcker på kurdiska, svenska och turkiska, gjorde radioprogram och barnteater, producerade film och musik och var medlem av Svenska Journalistförbundet.

Han avled på Karolinska sjukhuset år 2000, kort efter att ha inlett en hungerstrejk på Sergels torg till stöd för fängslade journalister i Turkiet. Han begravdes i Diyarbakir, i östra Turkiet. Vid begravningen, med Baksis kista insvept i en svensk flagga, deltog uppemot 70 000 sörjande.

Mahmut byggde broar mellan Sverige och Kurdistan, han inspirerade Socialdemokraternas international att skapa en solidaritetskommitté för den kurdiska saken.

Om dess beständighet tydde ett pressmeddelande den 25 mars 2003 med rubriken ”Kurderna i Irak behöver allt stöd”. Där stod vidare:

”I det pågående kriget i Irak är kurderna hårt trängda mellan olika intressen:

Iraks, Turkiets och alliansens. Det är viktigt att engagemanget för kurdernas rättigheter fortsätter och förstärks. Det skriver social­demokraternas partisekreterare Lars Stjernkvist tillsammans med riksdagsledamoten Anne Ludvigsson (S) och Conny Fredriksson (S), ordförande i Socialistinternationalens arbetsgrupp för kurdiska frågor.”

Denna arbetsgrupp består ännu idag med företrädare för en rad kurdiska organisationer.

Allt sedan militärkuppen 1980 ökade kontakterna också med den icke-kurdiska opposition. I en artikel i New York Times den 13 december 1980, efter ett besök hos den fängslade politikern Bulent Ecevit, påtalade jag (Pierre Schori) hur antidemokratiskt USA betedde sig med sina stora vapenleveranser till militärjuntan.

Jag citerade Pentagons uttalande till en turkisk journalist:

”I Europa är er religion demokrati. Vår är stabilitet.”

De tongångarna återspegla­des också i de europeiska Nato-medlemmarnas tystnad om militärjuntans tortyr och dödsstraff.

Ecevit besökte Sverige som Olof Palmes gäst vid flera tillfällen. Då tog kurdernas situation upp.

De som idag förringar kurdernas ställning borde betänka att de även har utsatts för ett regelrätt folkmord. Mellan februari och september 1988 mördades minst 50 000, kanske uppemot 100 000, kurder av Saddam Husseins regim i Irak. Offren bodde alla i byar och mindre städer i norra Irak. Den mest välkända platsen som utplånades var staden Halabja, där cirka 5 000 människor dog till följd av attacker med en blandning av senapsgas och saringas.

Solidariteten med kurdernas sak var också nära att kosta Ingvar Carlsson livet.

Vid det så kallade Mykonos­attentatet den 17 september 1992 mördades de iransk-kurdiska oppositionsledarna Sadegh Sharafkandi, Fattah Abdoli, Homayoun Ardalan, samtliga framträdande medlemmar i Kurdistans demokratiska parti i Iran (KDPI), samt deras översättare Nouri Dehkordi på den grekiska restaurangen Mykonos i Berlin.

Dåvarande oppositionsledaren berättade då:

”När de var i Sverige hade jag tyvärr inte möjlighet att delta. Därför ville han bjuda ut oss på middag. Vi skulle träffas på en grekisk restaurang i Berlin, och jag tackade ja.”

Med vid bordet på middagen där de fyra avrättades skulle även dåvarande socialdemokratiska partisekreteraren Mona Sahlin och Pierre Schori ursprungligen ha deltagit. Efter ett telefonsamtal till Ingvar Carlsson från dåvarande statsministern Carl Bildt, som ville att Carlsson omedelbart skulle resa tillbaka till Sverige på grund av den akuta ekonomiska krisen i landet, valde dessa att ställa in sin medverkan vid middagen och reste hem samma dag.

I dagens läge är kurdernas säkerhet lika viktig som Natos.

Det är mot denna historiska bakgrund som Socialdemokraterna slöt en överenskommelse med riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh den 7 juni 2022.

”Vi socialdemokrater står alltid upp för de uppgörelser vi gör, det kan man alltid lita på”, säger partisekreteraren Tobias Baudin till TT om avtalet man skrev med Amineh Kakabaveh i november förra året.

Avtalet gällde också ett fördjupat samarbete med det demokratiska unionspartiet PYD, det största politiska partiet bland syriska kurder. Viktigt var även att Kakabaveh fick löften om fortsatt stöd till kvinnor, kurder och andra organisationer i Syrien. UD skulle även uttrycka att den turkisk-kurdiska politikern Selahattin Demirtas ska friges.

Men i riksdagen den 10 juni hördes helt andra tongångar från utrikesminister Ann Linde som öppnade för vapenexport till Turkiet och syntes nonchalera den med partisekreteraren och statsministern ingångna överenskommelsen. Det var inte hennes bord, det var Baudins. ”Och nu stänger riksdagen.”

Obehagligt för kärnvapenmotståndare var att utrikesministern dessutom underströk att Sverige som medlem åtar sig helheten i Washingtonfördraget, inklusive Natos doktriner.

Hon fortsatte med orden att Sverige kommer solidariskt att bidra till hela Natos säkerhet, inklusive Turkiets.

Det vore i dagsläget angelägnare att solidariskt stödja kurdernas säkerhet i Irak, Iran och Syrien – och i Sverige.