Debatt: Turkiet begår brott mot mänskligheten

Under fem dagar presenterades välunderbyggda rapporter av erkända och oberoende experter på tortyr, försvinnanden, pressfrihet, straffrihet och rättsväsendets oberoende. Rapporterna kompletterades med personliga vittnesmål om rättsövergrepp, våld och förföljelser från staten.

Tribunalen var mycket väl förberedd, och genomgående sattes stränga kriterier för vad som kunde kvalificeras som fall av övergrepp. Vittnen hämtades från de delar av civilbefolkningen som är mest utsatta för den turkiska statens övergrepp. Jag deltog själv i tribunalen som en av fem internationella observatörer.

Sedan den 15 juli 2016 har över 150 000 offentliganställda avskedats med hänvisning till inblandning i kuppförsöket, däribland 11 500 ­domare och åklagare, 34 000 lärare och över 67 000 poliser. 77 000 av dem har arresterats, många under förhållanden som gravt brutit mot deras grundläggande mänskliga rättigheter. Över 200 journalister har åtalats och hållits i fängsligt förvar, vilket utgör ett slags världsrekord.

Turkiettribunalen handlade alltså om att kartlägga rättsövergrepp i Turkiet, inte om att bedöma eventuell individuell skuld hos vare sig offer eller förövare. Eftersom den är ett oberoende initiativ finns inget rättsligt mandat. Målet har varit att utifrån internationell människorättslagstiftning kartlägga och bedöma situationen i Turkiet. Tribunalen konstaterade i sitt yttrande  att brotten mot grundläggande mänskligheter är både utbredda och systematiska och att de har i alla fall inofficiellt stöd från regeringen.

Samtidigt påpekade man att såväl tortyr som straffrihet för statens agenter har en lång historia i Turkiet som sträcker sig betydligt längre än den nuvarande regimen. Tvärtom poängterades att AK-partiet i perioden 2010 till 2013 stod bakom en rad steg mot ett oberoende rättssystem. Från och med de så kallade Gezi-protesterna sommaren 2013, och allt mer eskalerande sedan korruptionsanklagelserna mot ledande regeringsföreträdare i december 2013, har utvecklingen vänt. Sedan det misslyckade kuppförsöket 2016 har övergreppen och rättsosäkerheten eskalerat och Turkiet har i det senaste underlåtit att följa domslut från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Tribunalens huvudfråga var huruvida Turkiet kan anklagas för brott mot mänskligheten. Allvaret i en sådan anklagelse måste poängteras. Samtidigt visar tribunalens rapporter och yttrande, som finns tillgängliga på turkeytribunal.com, att brotten enligt Romstadgans (§7) definitioner är både utbredda och systematiska, och riktar sig mot civilbefolkningen. Vidare förefaller de organiserade av staten, och fortgår trots öppna och återkommande varningar från det internationella samfundet. Det handlar inte om förbiseenden eller oförmåga från statens sida. Brotten uppmuntras av regeringen.

Turkiettribunalen konkluderar därför i att det i en undersökning av ”ett lämpligt organ, och under förutsättning att det finns bevis för den anklagades specifika kunskap och avsikt, kan uppgå till brott mot mänskligheten”. Juridiskt kan en sådan prövning bli svår, eftersom Turkiet inte skrivit under Romstadgan och inte erkänner den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag. Däremot kan till exempel alla som begått brott mot mänskligheten oavsett medborgarskap ställas till rätta i Belgien, om de reser in i landet. I linje med EU:s nyantagna ”globala system för människorättsliga sanktioner” och USA:s så kallade Magnitskijlag skulle det också vara möjligt att vidta ekonomiska sanktioner som att frånta utpekade individer deras tillgångar och rätten att använda banksystemet, liksom att begränsa deras internationella rörlighet.

Allt fler i det internationella samfundet oroas över att Turkiets agerande redan fungerar som ett exempel för andra stater som ser att det går att komma undan med att hämta hem misshagliga medborgare från tredje land för att tortera och döma dem till decennielånga fängelsestraff. Utan att detta nämnvärt påverkar relationerna till EU.

Sverige måste ta Turkiettribunalens resultat på allvar och ta sitt europeiska och internationella ansvar. Det är hög tid att vi agerar för att sätta stopp för Turkiets brott mot mänskligheten.