Debatt: Trycket ökar mot alla som försvarar kvinnors rättigheter

Vi tvingas nu konstatera att Sverige följer den globala trenden som vi har observerat i många år ute i världen vad gäller hat och hot mot kvinnorättsförsvarare och hbtq-aktivister. Både forskare och de som intervjuas i vår rapport som släpps nästa vecka, vittnar om att en klar förändring har skett de senaste åren. Den anti-genusrörelse som växt sig stark globalt under flera år har även nått Sverige. 

Centralt i denna rörelses världsuppfattning är att feminism och kvinnors rättigheter så som vi känner dem, är ett hot mot ett säkert och tryggt samhälle byggt på traditionella värderingar. Denna tanke fungerar som ett gemensamt kitt för olika krafter i anti-genusrörelsen, som är ett samlingsnamn för de populister, högerextremister, fundamentalister, traditionella och religiösa ledare som riktar in sig på de som arbetar för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter.

Några exempel. 

I Bosnien och Hercegovina utropas staden Banja Luka i Republika Srpska till en ”bastion för traditionella, patriarkala familjevärderingar”. 

I Irak har regeringen förbjudit användandet av såväl ordet genus som homosexualitet, istället ska det refereras till ”man och kvinna” samt ”sexuell avvikelse”. 

I Kenya vägrar regeringen, där konservativa evangeliska grupper har starkt inflytande, att fördöma våldet mot queeraktivister.

I ”The State of Women Human Rights Defenders 2023” – den kartläggning som Kvinna till kvinna gör vartannat år av situationen för världens kvinnorättsförsvarare – syns trenden tydligt. 458 kvinnorätts- och queeraktivister från 67 konfliktdrabbade länder har svarat på en enkät om – och i så fall hur – de upplever att deras möjligheter att arbeta begränsas. Drygt 75 procent svarar att de utsätts för hat och hot, i vår förra kartläggning 2021 var samma siffra ca 60 procent. Många fler rapporterar också att deras familjer dras in i hoten och trakasserierna och nästan en av fyra har fått ta emot dödshot. 

Vi ser samma trend i Sverige. När vi intervjuar framstående debattörer som slåss för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter vittnar de om hur hatet har ökat markant och nu sker mer orkestrerat.

En stor förändring jämfört med tidigare års kartläggning är hur många av aktivisterna globalt som pekar på regering och myndigheter som pådrivare bakom hoten och hatet. 58 procent av de som svarade på vår enkät menar att regeringsmakten ligger bakom. Det är nära en fördubbling jämfört med för två år sedan. Därefter följer tre aktörer som också pekas ut som ansvariga för trakasserierna: traditionella ledare, religiösa aktörer och specifika anti-genusorganisationer. 

I många fall samverkar denna fyrklöver nära, såsom i Georgien. Inför kommande val trappar regeringspartiet Georgian Dream upp retoriken och menar bland annat att det är det enda parti som kan skydda landet mot skadliga hbtq-aktivister. Partiet får hjälp av anti-genusrörelsen som finansieras av Ryssland, den ortodoxa kyrkan och nationalistiska grupper, att snabbt mobilisera stora grupper för att exempelvis stoppa Pride-event.  

När ledare öppet uttalar förakt och till och med hot mot aktivisterna, exempelvis kallar dem för landsförrädare eller anklagar dem för att vilja göra barnen homosexuella – då uppfattas det gärna av en bredare allmänhet som ett ”go-ahead” för grova påhopp på sociala medier eller fysiskt våld på gatorna. 

President Dodik i Republika Srpska i exemplet ovan från Banja Luka, har sagt att staden är en queerfri zon (och uppmanat eventuella kvarvarande queerpersoner att lämna staden och flytta till ”the centre of all evil”, Sarajevo). Han har också uttalat uppskattning över ett uppmärksammat gatlopp där aktivister jagades och misshandlades av en mobb. 

Ett viktigt argument från anti-genusrörelsen är att skydda barn från politisk indoktrinering. I Sverige använder Sverigedemokraterna barn på ett strategiskt sätt i sin argumentation för att väcka engagemang hos anhängare, som att sagostunder med dragqueens utgör grooming eller att koppla Pride-festivalen till pedofili, något som tvingar på barn vuxnas sexuella lekar. Samma retorik ser vi på den internationella arenan.

Det som denna utveckling ger är tystnad. Det politiska våldet mot kvinnorättsaktivister skiljer sig från hot och hat mot manliga aktivister inte för att det är grövre eller vanligare, men för att det är sexualiserat. Kvinnor får utstå förtalskampanjer som slår direkt mot deras rykte och möjligheter att komma till tals – det handlar om att måla upp dem som slampor eller hota med våldtäkt på deras döttrar. När de utsätts för fysiskt våld är det ofta sexuella övergrepp och trakasserier. 

De allra flesta i vår enkät säger att de fortsätter sitt arbete trots hoten, men många berättar också att de tvingats sluta använda sociala medier som kanal för sina budskap och att de är mycket mer försiktiga innan de ger intervjuer i medier eller ställa upp i debatter. De tystnar.

Om utvecklingen i Sverige fortsätter på samma väg som den globala trenden så kommer det att innebära mer hot, krympande yttrandefrihet och kanske i förlängningen politiska utspel och även lagstiftning som begränsar kvinnors och hbtqi-personers möjligheter att själva bestämma över sina kroppar och delta på lika villkor i samhällsdebatten. Även här vittnar aktivister om att de censurerar sig själva och tvingas vara tystare. 

Vi vill uppmana Sveriges makthavare till två saker för att bidra till att denna olycksaliga utveckling bromsas – globalt och i Sverige.

• Öka stödet till kvinnorättsorganisationer. Endast 0,3 procent av det bilaterala stödet till konfliktdrabbade länder går till kvinnorättsorganisationer. Detta trots att forskning visar att en stark feministisk rörelse är den enskilt viktigaste faktorn bakom stärkt lagstiftning kring exempelvis våld mot kvinnor. 

• Markera alltid kraftigt mot uttalanden som underblåser anti-genusretorik och motverkar kvinnors och hbtqi-personers trygghet i det sociala rummet och på sikt deras rättigheter.