Debatt: Trumps avskedsfest var fylld av hat, våld och död

USA:s nuvarande och förre president har någonting gemensamt; de dansar gärna. Ett av de mest omtalade fotona från Barack Obamas presidenttid är installationsdansen med Michelle 2009. Donald Trumps dans där den stora rumpan vickar bakåt och armarna framåt såg vi senast när han eldade på massorna den 6 januari. Den stora skillnaden är att en av dem har ”rytmen i blodet” och den andra ”dansar aldrig nykter” och de blir på det sättet goda representanter för sina respektive stereotyper.

Vi såg Trumps avskedsfest

Ta-Nehesi Coates avslutande essä i boken ”Vi hade makten i åtta år: en amerikansk tragedi” (2019) börjar med en beskrivning av Barack och Michelles avskedsfest i Vita Huset. Coates skriver om skämten i kön – eftersom de allra flesta var svarta – om hur gräddan av musik samlades, uppträdde – de allra flesta svarta – och hur han när alla dansar ser hur Barack Obama, ropar ”where’s Dave?” efter Dave Chappelle och när de förenas på dansgolvet ropar Barack med referens till Chapelles legendariska konsert i Brooklyn: ”You got your block party. I got my block party.”

Det vi såg i Washington den 6 januari 2021 var Trumps block party.

En avskedsfest som ingen någonsin kommer att glömma.

De hade kommit i tusentals, från norr till söder, för att lyssna på sin president. Trump gjorde sina dansmoves, upprepade lögnen om valfusk och pekade åt Capitol Hill där både senaten och kongressen samlats för att i en ceremoniell procedur bekräfta valutgången. Väl framme kunde polisen inte stoppa den aggressiva beväpnade mobben, till stor del vita män som stormade in i parlamentet bärandes sydstatsflaggan, Texasflaggan, en gul flagga med en orm på som symboliserar vit makt och dess förkärlek för vapen, tröjor som det stod ”Civil war”, inbördeskrig, på.

CNN svepte kameran upprepade gånger förbi en bil där någon satt fast en tygflagga med budskapet ”Pelosi is Satan”. En känd högerextremist i bar överkropp och päls poserade med spända biceps i talmannens stol. En annan ockuperade Nancy Pelosis kontor och skrev ett meddelande där det stod ”we will not back down”. En tredje före detta elitsoldat gick runt med buntband som gissningsvis skulle användas som handfängsel om han fick tag i de förrädiska politikerna. Mobben skanderade ”häng Mike Pence, häng Mike Pence”.

Om beskrivningen av Obamas avskedsfest i essän ”Min president var svart” är full av kärlek, intimitet och respekt så var Trumps avskedsfest det motsatta: hat, våld och död.

Vita släpps förbi spärrarna

Det mest intressanta de senaste fyra åren har aldrig varit Trump, utan omgivningens reaktion på Trump. Så när den tillträdande presidenten Joe Biden mitt under stormningen säger ”this is not who we are” och ”this is un-american”, är det värt att stanna upp.

I själva verket har kärnan av det nordamerikanska projektet alltid varit dubbelheten mellan det formella och informella.

Det officiella nationsbygget med en konstitution så vacker, om att alla människor är skapta jämlikar, existerade länge parallellt med slaveri och massmord på ursprungsbefolkningen.

De mäktiga orden om slavarnas befrielse efter inbördeskriget slutade i realiteten med segregationen mellan vita och svarta.

USA:s inrikespolitiska historia är en historia om hur vita släpps förbi spärrarna.

Att se polisen låta högerextremister storma Capitol Hill är symboliskt för vad USA är och varit för land. Alla vet vad som hade hänt om mobben haft en annan hudfärg.

Ett utrikespolitiskt tveeggat svärd

Även utrikespolitiskt har USA alltid slagits med ett tveeggat svärd. Officiellt missionerande med Bibeln och mänskliga rättigheter på plakaten och i praktiken en historia av kuppförsök, våld, och överträdelser av andra länders lagar och demokratiska spelregler, inte minst val.

De bilder vi såg från USA:s politiska centrum är den typ av bilder USA har forcerat fram i andra länder i 100 års tid. Därför leder både den liberala analysen om Trump som något apart och unikt eller de högerextremas vilja att tona ner händelsen (”arga 20-åriga killar i mjukisbyxor”) fel. Det vi såg är på många sätt typiskt nordamerikanskt. Det finns inte ett enat USA, det finns flera.

Den 6 januari skedde två omröstningar, en oviktig i Washington och en avgörande i Georgia.  Demokraterna vann en historisk och avgörande seger i Georgia, med en ung, radi­kal demokrat som gärna talar om sin judiska bakrund, och en svart pastor vald från samma område som Martin Luther King. Men Trump stal som vanligt showen. Nu frågar alla hur vi ska gå vidare?

Minst två sätt att dansa

Barack Obama var USA:s första svarta president, Donald Trump var med Ta-Nehesi Coates ord USA:s förste vite. De har visat oss att det finns minst två sätt att dansa på som världens mäktigaste ledare. Det är för sent att önska sig en fest för alla. Vägen till försoning går bara genom att man erkänner de skillnader som finns, och inte hycklar och låtsas vara ett land man inte är.

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.