Debatt: “Trumpiferingen” av Europa är här

Donald Trump påverkar redan EU:s politik, vare sig européerna gillar det eller inte. Hans återkomst till makten har fått europeiska ledare att skärpa sitt fokus i strävan att hålla USA engagerat i regional säkerhet och transatlantisk handel. Den har också kraftigt förändrat den allmänna opinionen i frågor som rör utrikespolitik och andra områden.

Den rådande stämningen bland européerna när det gäller Trump 2.0 är pessimistisk. Detta är en av slutsatserna från en ny stor undersökning som genomförts av European council on foreign relations (ECFR) i elva EU-länder samt Storbritannien, Schweiz och Ukraina. 

Men denna negativa inställning och den underliggande skepsisen mot Trumps politik skyddar inte Europa från konsekvenserna av ett Washington i förändring  – eller från spridningen av det vi kan kalla ”trumpifiering”. Enligt de opinionssiffror som publiceras idag håller Europa redan på att förändras på tre viktiga områden.

För det första har europeiska synsätt skärpts när det gäller utsikterna för fred i Ukraina, delvis på grund av Trump. I alla europeiska länder som ECFR har undersökt ses nu en kompromisslösning – snarare än en rysk eller ukrainsk seger – som den mest sannolika utgången av kriget. Detta gäller även länder som Estland, där opinionen för bara sex månader sedan var starkt övertygad om att Ukraina skulle segra. Militära motgångar kan vara en faktor bakom denna förändring, men Trumps löfte om att skapa fred i regionen är sannolikt en annan.

För det andra leder den transaktionella karaktären hos den nye presidenten till att europeiska medborgare accepterar en mer pragmatisk inställning till utrikespolitik – särskilt när det gäller deras relation med USA. Den rådande uppfattningen i stora delar av Europa idag är att Washington inte längre är en “allierad” till EU. För många, inklusive de som är baserade i traditionella transatlantiska fästen som Danmark och Polen, är deras gamla allierade över Atlanten nu bara en “nödvändig partner”.  Detta är en anmärkningsvärd förändring, som pekar på en potentiellt irreparabel splittring av västalliansen.

För det tredje – och kanske mest uppenbart – är den turboladdning som Trump har gett den högerextrema rörelsen i Europa och den Maga-liknande politik som många partier försöker införa i sina länder. Elon Musks stöd för partier, däribland Tysklands AfD, har bidragit till att legitimera tidigare marginaliserade åsikter och gett ledare som Alice Weidel förtroendet att de kan överträffa sina tidigare resultat i kommande val. Även om detta kanske inte räcker för att ta dem till regeringsmakten så ökar deras popularitet, och resultatet kan bli en ytterligare förskjutning av den europeiska mainstreamen åt höger – särskilt i frågor som migration, klimat samt kön och familj.

Det finns dock vissa gränser för hur långt Trump-effekten kan gå.  

Ta kriget i Ukraina som exempel. Den utbredda uppfattningen att en förhandlad lösning kommer att uppnås innebär inte nödvändigtvis att européer kommer att stödja den amerikanske presidentens sätt att hantera förhandlingarna. I länder som Estland, Storbritannien, Polen, Danmark, Tyskland och Portugal tycker många att en kompromisslösning är den mest troliga utgången av konflikten. Samtidigt anser de att en ukrainsk seger skulle vara bäst för deras land och för freden i världen. 

Även om det är sant att det skulle vara väldigt svårt för Kiev att fortsätta sin kamp om USA minskar sitt militära stöd, bör de i Ukraina känna viss tröst i att många i Europa står vid deras sida som allierade och förespråkare för en stabil och rättvis fred.

Européer känner nu också att en pragmatisk och transaktionell inställning är nödvändig i EU:s relationer med USA framöver – på ett sätt som speglar hur Trump ser på USA:s förhållande till EU. Detta är särskilt relevant i samband med den hotande handelskriget och hotet om tullar mot unionen. 

Pragmatism på den globala scenen är okej, men cynism och förödande kompromisser är det inte.

Om detta blir verklighet kan europeiska ledare upptäcka att de kan behålla det offentliga stödet när de navigerar potentiella kompromisser, som att gå med på att köpa mer amerikansk energi eller att ställa sig på USAs sida i motståndet mot den kinesiska ekonomiska hotet. Men det kommer bara att vara acceptabelt om ledarna står fast vid att skydda europeiska värderingar och medborgarnas fasta hållning i frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter. 

Pragmatism på den globala scenen är okej, men cynism och förödande kompromisser är det inte.

Det finns inte heller någon garanti för att den europeiska högerextremismen kommer att nå nya höjder som en konsekvens av Trumps återkomst och ingripanden från hans innersta krets. Strax efter presidentens valseger visade vår undersökning att mer än en tredjedel av dem som stöder AfD i Tyskland och Rassemblement National i Frankrike ser hans återkomst som en “dålig sak” för deras land. 

Om Trumps administration startar en handelskonflikt med Europa, eller får till ett dåligt avtal mellan Ukraina och Ryssland, kan det snabbt bli ett problem för personer som Marine Le Pen, Geert Wilders, Giorgia Meloni och andra på högerkanten att vara allierade med Washington. För tillfället njuter de bara av den sköna smekmånaden.

“Trumpiferingen” av Europa har kommit, det står klart – men effekterna är fortfarande oklara. För proeuropéer finns det en chans att vinna och nya möjligheter: EU-ledare kan lära sig att vara mer pragmatiska i sin utrikespolitik, förklara för väljarna vad som står på spel med olika fredslösningar för Ukraina och Europas beroende av USA för säkerhet, och också skilja sig från högerextremisterna för att omforma debatten.