Debatt: Piratpartiets medlemmar borde vara rasande

Vi har massor av medlemmar – av alla kön – som gör ett fantastiskt jobb. Det enda felet på dem är att de är lite för snälla. De borde bli rasande när det de tror och kämpar för på dras i smutsen av misogyna och hbtq-fobiker.
   Jag lämnar nu min post i förhoppning om att det blir den väckarklocka som behövs, skriver Piratpartiets partiledare Anna Troberg.

Piratpartiet har Sveriges bästa politik. Vi har bra grundläggande värderingar och vi har sakpolitik som är relevant både för samtiden och framtiden. Vi har dessutom många väldigt duktiga och trevliga aktivister som på olika sätt hjälper till att utveckla och att föra ut politiken. Allt detta gör mig mycket stolt över att ha fått vara partiledare för partiet i fyra år.

Det finns dock en annan sida som gör mig mindre stolt. Det finns en liten, men ack så högljudd,  grupp medlemmar som trampar på allt det där. De struntar i den fina politik vi demokratiskt röstat fram tillsammans till förmån för sin egen hemsnickrade version av ”piratpolitik”, vilket oftast innebär en röra av misogynt trams kryddat med hbtq-fobi och en touch av främlingsfientlighet. Den här gruppen förvränger partiets grundläggande tanke om att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter. Allas rättigheter blir ”jag och alla som råkar vara som jag har rättigheter”. Alla andras rättigheter ger de blanka fan i.

Partiledningen har under min ledning aktivt jobbat för att skapa en bättre och mer inkluderande partikultur som går i linje med den politik som våra medlemmar röstat fram. För oss är det viktigt att de som engagerar sig ska ha roligt och känna sig trygga oavsett vilka de är. Detta skapar en rad problem både för möjligheten att locka nya medlemmar och att bedriva trovärdigt politiskt arbete.

Alla partier har sin beskärda del av detta. Piratpartiets problem är att det hos oss inte är några spridda stollar som ingen lyssnar på. Hos oss har dessa stollar fått förtroendeuppdrag, bland annat i partistyrelsen. Väl där håller de andra rötägg om ryggen på alla andra medlemmars bekostnad.

Ledningen har påtalat problemen för styrelsen, men utan att få gehör. Medan partistyrelsen har som kollektiv inte sagt någonting har enskilda ohejdat fått säga desto mer. Några har deltagit i vilda spekulationer på nätet om huruvida jag har alkoholproblem eller är psykiskt störd, som om det vore den mest naturliga förklaringen till att ledningen dragit i nödbromsen vad det gäller misogyni, hbtq-fobi och, i viss mån, främlingsfientlighet. Ledningen har i ett extremt fall föreslagit styrelsen att utesluta en medlem. Hen hade då uppträtt oacceptabelt på många vis och av flera olika kvinnor vid flera olika tillfällen över tid blivit anklagad för en rad sexuella trakasserier och regelrätta hot. Inte ens då vaknade styrelsen till. Istället gjorde man en undermålig utredning där man inte ens pratade med alla berörda. Sedan lät man personen förbli medlem. När ledningen frågade hur vi nu förväntas kunna agera mot sexism och garantera medlemmarnas trygghet fick vi inget svar.

Det finns en oroväckande brist på empati i detta och det är något som ett progressivt framtidsparti inte kan kosta på sig om man har ambitionen att bli något mer än ett eko från en oupplyst och inskränkt dåtid. Piratpartiet behövs. Vi har en politisk vision för framtiden som de andra partierna saknar.

Vi har massor av medlemmar – av alla kön – som gör ett fantastiskt jobb trots den dåliga interna miljön. Det enda felet på dem är att de är lite för snälla. De borde bli rasande när det de tror och kämpar för på dras i smutsen. Jag lämnar nu min post i förhoppning om att det blir den väckarklocka som behövs. Min uppmaning till dessa medlemmar är: Sitt inte tysta. Ta tillbaka ert parti.