Debatt: Det nakna armodet är sant – här och nu

Igår, på min kortkorta friskluftstråt, noterade jag en vag avstickare in i Ingenmanslandet mellan motorvägen och de dubbla järnvägsspåren. Nyfikenheten ledde mig fram till en armodsbädd under bar himmel.

Med madrasser av Metrotidningar och kartonger, med en sänggavel av frigolit, med några kuddefterliknande trasor, med ett uselskitigt ryamattetäcke, med en stenbumlingsförankrad presenning som sängöverkast.

Här och var fanns diverse dunkar och bunkar. En underbyxa flaggade på en sälggren. Var den möjligen nytvättad? En rikligt flödande å finns ju tätt inpå. Över sänggaveln hängde en tilltufsad skinnjacka.

Trehundrasextiofem famnar fjärran – i vår skygglappstrygga vrå – är utemöblerna magasinerade, trädgårdsfröjderna goda minnen och alla välfärdsattiraljerna totalförsäkrade.

I det tillitsfyllda samtalet med nära grannen nämner jag – förstås – ingenting om mitt besök i Ingenmanslandet. Kanske var allting bara en ond dröm? Eller ett lite udda och spännande sommarviste under de tropiska julinätter när vi väl alla ville sova under bar himmel. Och underbyxan fanns nog bara min fantasi. Hur som helst, inte var detta något att prata med grannen om…

Men idag går jag hit igen. Och nu är sängen bäddad på ett aningen annorlunda sätt. Någon har bott här i natt! Höstens första rejäla frostknäppsdygn till trots. Ett tjog famnar från de dubbla järnvägsspåren har hen bott, ett dussin famnar från motorvägen. Natten lång har välartade medvandrare dundrat tätt förbi. Måhända även en börsdirektör i sin miljonpengs-Porsche.

Nej, jag kan inte gömma mig bak famnar, tjog och dussin. Det nakna armodet är sant – är här och nu. I min nära välfärdsvärld.

I morgon ska jag ännu en gång knacka på utanförskapets sängkammardörr. Då ska jag lägga en lyckopeng under huvudkuddens trasiga trassel. Och förstås berätta för grannen…